Efter en utmärkt mtb-utförskörning nedför längsta och brantaste backen Abborrberget på första varvet har jag lätt hybris när det är dags för varv två. Jag lägger vikten rätt, tar ett djupt andetag och kastar (nåja….) mig ner. Jag bara råkar missbedöma hur mycket det redan regnhala underlaget påverkas av att ytterligare drygt 300 par cykelhjul passerat nerför backen sedan mitt första varv. Halvvägs ner glider framhjulet iväg efter att hoppat till på en grästuva. Jag kastas av och glider sidledes i leran en tredjedel nedför backen. En meter ifrån mig håller min cykel samma hastighet nerför gyttjan som utgör perfekt glidmedel. När jag efter de första sekundernas chock konstaterat att ben och armar fortfarande sitter fast där de ska kan jag bara skratta. Total jävla misär.

Någon av Xterra-arrangörerna måste ha dödat en himla massa spindlar.

Efter vår träningsresa med monsunregn var Charlotta och jag övertygade om att ”det kan ju åtminstone inte bli värre än det – tävlingsdagen kan bara bli enklare”. Tji fick vi, för söndagen den 4:e september, dagen för Xterra Möns Klint, kom att bli den dag hittills i år med mest nederbörd på de vackre klipporna med den makalösa utsikten. Det i kombination med 500 cyklar som ska rulla runt två varv på samma 15 km slinga – inte lätt. Inte lätt någonstans.

 

DAN FÖRE DAN
Efter en turbulent lördag morgon hämtade jag Charlotta och vi kom iväg till Mön. Vi tillbringade de dryga två timmarna i bilen med att diskutera race plans, mål och förväntningar. Vi var medvetna om att våra planer skulle behöva revideras på grund av det väntade regnet. Men en sak var vi rörande överens om: Oavsett vad skulle vi ta oss i mål.

En kort runda med cyklarna för att fräscha upp minnet av mtb-slingan; hämtning av nummerlappar; kontrollerande av transitionzon; och intagande av medhavd lunch senare checkade vi in på vårt mysiga lilla BnB. Charlotta fick en lugn eftermiddag medan min turbulenta morgon fortsatte att stressa mig och gjorde mig väldigt spänd och ofokuserad. Det tog väldigt lång tid att  organisera mina kläder  och utrustning på rätt sätt inför morgondagen när huvudet var helt på annat håll.

Kanske var det därför jag själv hamnade i påsen som ska vara i transitionzonen under tävlingen.

stark

RACE DAY
Hur mycket jag än hoppats att  regnmolnen skulle missa just Möns Klint så täckte de hänsynslöst hela himlen när vi vakande. Ett fint regn föll från den gråa himlen och hade gjort så de senaste timmarna.

På tävlingsplatsen kände jag mig trots allt lugn. Jag packat färdigt transitionpåsen dagen innan, ändå började jag rota runt och fylla på med mer saker. Bäst att ha långa cykelhandskar också om jag skulle frysa om händerna. Och en långärmad tröja. Och bäst att ta båda löparskorna. Trailskorna som jag först valt bort kanske ändå är bättre nu när det regnar.

xterra-transition-zone

Förberedelser i T-Zone

 

När det närmade sig start satte jag och Charlotta oss i baksätet på bilen och började mödan med att kleta vaselin på väl valda ställen och krångla ner oss i våtdräkterna. Inte den rymligaste platsen men åtminstone torr.

Regnet hade tilltagit och avtagit om vartannat under hela morgonen. När himmeln obevekligen visade upp en dyster grå massa och regnet stadigt strilade ner över våra badmössor under race briefingen strax innan start var det bara att kapitulera och inse: Det skulle bli en tuff dag.

 

SIMNINGEN – Mantra: Rythm
Att i en långsam gåsarad tillsammans med 300 andra triatleter gå nerför trapporna till simstarten vid foten av Möns klippor gjorde en väldigt medveten om hur många 497 trappsteg verkligen är. Men de skrämde inte mig. Gjorde mig snarare taggad. Jag vet att jag är bra uppför.

xterra-pre-swim

Vid sista avsatsen på trappan ställde jag mina lila skor som jag skulle ha på mig när jag sprang uppför trappan efter 1500 meter simning. Direkt nedanför sista trappsteget började nämligen havet. Vattnet stod högt och det var en upplevelse bara att ta sig ut till startbojen.

När jag ställt mig till rätta med vatten upp till bröstet slog tävlingsnerverna till. Plötsligt var det väldigt mycket folk överallt, bojarna som låg formade som en triangel låg väldigt långt i från varandra och och våtdräkten kändes väldigt trång.

xterra-simstart2

xterra-simstart3

Trots att nervositeten kröp sig på så kunde jag inte undgå att le av myllret av galna människor. Enormt tacksam och glad var jag över att stå där i vattnet med Charlotta vid min sida. Jag gav henne en kram och inväntade startskottet.

Som det brukar vara så släppte allt när loppet väl började. Simningen gick bra. Jag hade varit rädd för starten med över 300 personer. Att få fötter i huvudet, tryckas ner under vattnet eller inte kunna simma ordentligt. Det kom några partier i början, och speciellt runt första bojen, där det krävdes bröstsim för att inte drunkna när galna män fäktade med armarna överallt och trängde sig fram som jag aldrig upplevt. Efter första omtumlande sekunderna tuffade jag till mig och tryckte tillbaka och vägrade bli runtskuffad.

Jag fokuserade på mitt mantra för simningen: Rytm, och gled fint fram i vattnet och navigerade bra trots vågor och strömmar. Andra varvet på 750 meters banan simmade jag riktigt starkt. Jag fick en extra kick när jag simmade om en proffs-badmössa och i bara farten tog jag tre tjejer den sista biten.

När jag närmade mig klipporna simmade jag så länge jag kunde för att undvika de ojämna och hala stenarna sista biten till trappan. Till sist var jag omgiven av ett täcke av tång. Då gick jag upp och tog sista biten på kalkstensfoten. Jag fick på mig mina skor och fortsatte uppför trapporna. Ömsom marscherande ömsom springandes forcerade jag uppför trapporna och sprang om massor av löpare. Tyckte ändå att jag tog det lugnt. Jag menar, jag hade ju två discipliner kvar!

På väg in i transitionzonen frös jag en del och funderade på om jag 1) skulle byta till en torr t-shirt och om jag 2) skulle ta långa cykelhandskar. På första funderingen skrattade jag åt mig själv. Lönt att spilla tid på att byta tröja när jag skulle vara lika blöt om ett par minuter igen. Fundering nummer två löste sig på så sätt att jag helt enkelt höll på att grina vid tanken på att krångla in mina klibbiga, saltvattniga fingrar i handskarna. Tack gode gud för korta cykelhandskar utan fingrar.

Slet på mig handskarna med tänderna samtidigt som jag joggade med min cykel bredvid mig ut ur Transitionzone. Upp på cykeln och iväg!

Cyklingen – Mantra: Relax
Eftersom jag och Charlotta hade granskat banan innan så kände jag mig i förhand trygg på cyklingen och jag såg verkligen fram emot att göra mitt bästa. Det vill säga till regnet kom och förstörde min fest. Första gången jag svängde av från grusvägen in på singel track insåg jag vilket helvete cyklingen skulle bli.

Det. Var. Så. Uppkört.

Backar uppför gick inte att cykla för bakhjulet bara spann i leran. Backar nedför gick inte att cykla för leran var glashal och minst lilla rörelse fick cykeln att glida iväg under en. Ibland gick det inte ens att cykla på platten för det var så djupa spår uppkörda att cykeln bara slirade runt om man inte prickade kurvorna exakt rätt.

Emellanåt var jag glad om jag kunde sitta på cykeln mer än 100m i sträck. Nu är inte jag en van cyklist och har enormt mycket att jobba på tekniskt. Men cyklingen var rent miserabel.

xterra-mtb

På ett av de cyklingsbara partierna – in för varvning!

Till en början med var jag så grinig och uppgiven. Jag kände att jag inte fick en chans. Jag fick inte en chans att försöka mig på de utmaningar jag och Charlotta tränat på. Jag fick inte en chans att göra mitt bästa och se hur det stod sig jämfört med andra. När jag för hundrafemtioelfte gången puttade min cykel uppför en backe ville jag bara skrika.

Vid varvningen krånglade min kedja. Jag blev stående säkert 5-6 minuter utan att få den att funka. Det var lera överallt och jag är inget tekniskt geni. Jag fattar vilka klingor kedjan ska sitta på, that´s about it. När jag kämpade och kämpade utan att få det att funka fick jag en flashback från tonårslöpnignen – mina år med prestationsångest som yttrade sig i bortförklaringar och brutna lopp. Jag tänkte på hur jobbigt första varvet på cyklingen varit och funderade på att bryta och skylla på att  kedjan gått sönder. Sedan hörde jag hur dumt det lät. Och kom ihåg det enda jag och Charlotta lovat varandra.

Oavsett skulle vi ta oss i mål.

Jag svor åt cykeln en sista gång vilket verkade göra susen för ett par sekunder senare kunde jag hoppa upp på en fungerande cykel och ge mig ut på varv två.

xterra-kedjemeck

Mitt i kedjeproblemet. Foto: Anna

Efter att ha grinat över förhållandena under första varvet tog jag mig rejält i kragen under andra varvet. Det var om möjligt ännu mer miserabelt, men vad kunde jag göra? Det är som det är och jag kan inte ändra på att det regnar. Det enda jag kan göra är att kämpa på och göra det bästa med de kort som jag fått tilldelat. Oavsett hur besviken jag var på att vädret blev som det blev så insåg jag att det var lika för alla. Alla hade problem i gyttjan. Alla slet. Men vi kämpade på allesammans. Vi hade det gemensamt där vi hejade på varandra täckta av lera.

Och ska sanningen fram så kanske jag tjänade lite på lerbadet ändå. Jag är inte snabb nedför i vanliga fall. Bromsen är min bästa vän. Jag har svårt att släppa på och cykla snabbt. Däremot är jag grymt stark uppför. Plus att jag är van vid att snabbt hoppa av och på cykeln eftersom jag även i normala förhållanden får mina psykbryt och bli nervös över stenar och rötter. Att putta en 10kg tung cykel + 2 kg ler i hela uppförsbackar var jag bra på om man jämför med de runt omkring mig, och att snabbt växla mellan att cykla och springa blev snabbt min specialitet. Och tro mig det var mycket puttande. Självklart var mer vana cyklister bättre på att hantera cykeln i leran men på de omöjliga ställen tappade jag ingenting, utan snarare tjänade.

Efter rutschbanefärden nedför Abborrberget tog jag det lite lugnt ett tag till nerverna satt på rätt plats igen. Skojade med en funktionär och frågade om han inte var väldigt glad över att han inte tävlade idag. Han höll med till 100%. Sedan gav jag allt för att slutföra det sista varvet på bästa sätt. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av och ta svårigheterna som de kom. Inte tänka på resten av utmaningarna som jag visste väntade innan cyklingen var över.

Efter att ha blivit omcyklad av horder av leriga män på första varvet var det oroväckande stilla på andra. Jag var helt övertygad om att jag sladdade omkring sist av alla. Men vad gjorde det: Jag skulle ju bara ta mig i mål. Sist eller inte.

 

LÖPNINGEN – Mantra: Push
Det låter som en kliché, men jag har aldrig varit så glad och lättad som när jag såg sista svängen på cykeln och var på väg till transitionzone. Jag åt och drack lite på cyklingen jämfört med vad jag planerat, men jag kände mig ändå oförskämt pigg i kroppen. Värre var det med huvudet. Åtminstone tillfälligt. Återigen valde jag det snabba alternativet – vanliga löparskor före trailskorna endast på grund av att jag hade satt gummibandssnörning i de vanliga och de gick lättare att få på sig. När jag fått på mig skorna på mina leriga fötter och nummerlappsbältet runt höfterna så hände ingenting. Jag stod stilla vid min cykel och stirrade på mina saker. Stod och grunnade på vad som skulle ske nu. Till slut lyckades någon del i hjärnan komma ihåg att nu skulle jag ut och springa! Jag kvicknade till och ställde in mig på att ge järnet på min paradgren.

xterra-lerlopning

Ut på löpningen tog det 300 meter innan första löpstegen genom ankelhögt vatten kom. Stora flashbacks till när jag och Charlotta var och provtränade under monsunregnet. De kommande två tre kilometerna var en utmaning.

Det tog bara 400-500 meter innan jag började förbanna mig för mitt val av skor. Återigen bildade leran glidmedel under skorna och jag kom knappt upp för första branta backen. För att inte hamna i negativa tankar så intalade jag mig själv att inga trailskor i världen hade kunnat göra något vettigt i leran ändå.

Nedför en brant backe tog jag mig genom att glida sidledes ner och använda träd efter träd som farthinder. Uppför en annan backe och bit löpning på skrå tog jag mig fram på alla fyra med händerna djupt nedkörda i leran. Jag gled runt som Bambi och hoppades innerligt att inte hela löpningen skulle vara så här.

Som tur var kom det mer lättlöpta partier och jag fick min chans att göra något vettigt. Jag sträckte ut steget och plockade löpare efter löpare. Det finns inget som är så stärkande att swisha om folk som lufsar fram. Speciellt inte efter att konstant ha blivit omcyklad innan. Jag kände mig så stark och tyckte att jag sprang så lätt att det jag tänkte att det måste vara jobbigt för alla som jag sprang när jag trippade förbi så elegant. Man måste ju peppa sig på alla möjliga sätt.

In mot varvningen sprang man på en 400m lång träbrygga. Där flög jag fram. När jag puttade cykeln upp för de värsta backarna var jag så trött i kroppen. Jag var väldigt tveksam till att orka den kuperade löpningen. Men när jag väl var i mitt element, löpande, så klickade allt på plats.

Andra varvet var tuffare än första. Fler fötter hade trampat upp stigarna mer. Jag tog det försiktigt på de hala partierna och sprang allt vad jag kunde är möjligheten fanns. Jag fortsatte att plocka löpare. Till slut såg jag skylten som hänvisade löpare på andra varvet nedför trapporna till stranden. Den sista kilometern på första varvet hade gått på en kuperad stig uppe på klippkanten. Andra varvet gick den kilometern 130 meter nedför trappor, längs stranden och till sist upp för samma 497 trappsteg som efter simningen.

Löpningen längs stranden var jobbig. Det var ett underlag med mellanstora stenar, sneda klippavsatser och djup, blöt tång. Inget för mina sladdriga fötter och de var trötta. Jag såg en kille framför mig och gjorde allt för att inte tappa på honom. Det gjorde jag inte. Jag kanske till och med kom lite närmre. När vi nådde trapporna tog det bara 10-20 trappsteg innan jag sprang om killen, som börjat gå.

Jag sprang så mycket jag kunde. Marscherade när lungorna höll på att skrumpna ihop. Det värkte i benen och flåset var inte av denna värld. Men det var sista ansträngningen innan målsnöret. Jag bet i och skymtade ytterligare en kille en bit upp. Samtidigt som jag sprang honom mötte jag en man som hejade. Han klappade förtjust i händerna och ropade att jag var den första han sett som sprang uppför trapporna. Det motiverade att ge det allra sista och några meter innan trapporna var slut sprang jag om en tredje kille. Jag stapplade över kanten och försökte samla ihop benen för en något så när värdig spurt in under målportalen. Mina vana trogen höll jag på att snubbla på de ojämna grästuvorna men jag lyckades stå på benen och kunde sträcka armarna upp i en tafatt målgest samtidigt som speakern välkomnade mig i mål!

 

POST RACE
Det tog 4 timmar och 52 minuter för mig att simma, cykla och springa. Jag hade hoppats att genomföra loppet strax under 4 timmar, men vad gör man när ett trail-trithlon utvecklar sig till gyttjebrottning. Det längsta lopp jag någonsin genomfört i tid innan är Lidingöloppet på 2.10. Detta var tuff fysisk ansträngning i ytterligare nästan 3 timmar! Jag är så stolt över att jag klarat av det, och väldigt överraskad över hur bra kroppen känts efter. Jag har några mountainbike-åkommor efter vurporna, men annars har kroppen visat prov på grym styrka. Det trodde jag inte för några år sedan när jag inte kunde träna alls på grund av besvären från en ledsen höftböjare, en grinig nerv och ett bäcken som smärtade.

Tror att det trillade en tår eller två nerför kinden när jag hukade under ett tak som skydd från regnet i väntan på  att bästa Charlotta skulle komma i mål. Det pirrade i hela benen och de kändes vingliga och svampiga. Det var en sån härlig känsla. Under min skadeperiod har jag längtat så efter att få tävla och ta ut mig. Göra mitt bästa och korsa mållinjen helt utpumpad.

Det var ett miserabelt lopp. Inte alls vad jag från början ville att det skulle bli. Men fan ska veta att jag gav vad jag kunde och nu i efterhand ser jag med glädje på loppet. Inte minst för att jag haft så himla kul under hela sommaren efter att jag och Charlotta bestämde oss för att vi skulle köra Xterra. So what att regnet förstörde själva paraden? Hela resan dit tillsammans med Charlotta är det roligaste jag någonsin haft träningsmässigt.

 

STATISK ANALYS
I efterhand har det varit väldigt spännande att analysera de olika delarna av loppet. Det var 309 som tog sig i mål och ca 70-80 DNF. Här är några statistiska godbitar från min sida:

  • Jag var 127:e upp ur vattnet, och nr 15 av tjejerna, på 31 minuter + 1 min att ta mig över klippfoten till trappan där tiden tas. Jag är väldigt nöjd med att vara gott och väl i första halvan av fältet på simningen. Även nöjd med tiden då jag hoppades simma på 30 min.
  • På vägen upp för trappan plockade jag 13 placeringar varav 3 tjejer, vilket resulterade i den 77:e bästa bakkespurten, på 5.14!
  • Ut från T1 som 107:a hjälpte inte så mycket. Cykel är min svaga sida och jag tappade hela 77 placeringar på de 30km i lervällningen. In som 184 i T2, men hyfsat snabb där då 11 placeringar togs. Ut på löpningen som 173 alltså.
  • På löpningen fick jag lite revansch på cyklingen och plockade 43 placeringar till en slutgiltig 130:e plats totalt! Jag sprang om två tjejer och hade 8:onde bästa löptiden av tjejerna. Det och att vara 86:e bästa löparen totalt är jag ganska nöjd med. Jag är i bästa tredjedelen, men tycker egentligen att jag kan bättre. Synd bara att de inte hade separat tid upp för sista trappan – för där var jag grym!
  • Jag blev 13 av alla tjejer – 8:onde om man räknar bort de 5 proffsen. Jag blev 2:a i min åldersklass vilket förärade mig en VM-plats på Hawaii. Det hade varit grymt, men livet tillåter inte en sådan resa just nu. Men det är en grym motivation att göra ett nytt försök att delta i en kvaltävling nästa år och se hur jag står mig på ett tävling i, förhoppningsvis, bättre förhållande.

prispall