I somras svämmade mitt FB-flöde över av allas open water-simning. Det var morgonsim, swimrun och gemensam simträning i havet.

Jag hade inte tid när sommarhettan slog till och gjorde vattnet behagligt skönt att simma i. Ingen våtdräkt hade jag heller så jag stannade på torra land, undantaget ett besök i Kockums bassäng.

Sen gjorde en ängel så att jag fick en våtdräkt att ikläda mig i.

Malmö triathlon har varit. Malmösimmet, Kalmar- och Köpenhamn Ironman likaså. Det börjar bli höst, kallare och blåsigare.

När jag var liten kallade mamma mig Flickan-bak-och-fram. Så nu är FB-flödet är tomt på open water sim-uppdateringar och det på sin höjd postas om bassängsimning, ålar jag i min våtdräkt och dyker ner i havet.

Den senaste veckan har jag simmat varje dag. Det är till och med så att jag är förvånad. Men det är otroligt vad en våtdräkt kan få en frusen badkruka att göra.

Idag när vi vandrade ut på piren i Lomma möttes vi av ett vilt hav. Vågor med vita gäss drog fram över vattnet.

Vid första anblick verkade det inte som en bra idé att hoppa i vattnet. Det går ju inte att simma vettigt i sånt vatten. Men där jag lätt hade backat om jag var själv har jag en pojkvän som säger att vi åtminstone kan göra ett försök. I Lomma är det grunt och vi bottnar hela tiden om havet blir för bråkigt.

Det blev rock ´n roll-simning i vågor som gungade oss fram och tillbaka. Och berg-och dalbana när vågorna kom sidledes och lyfte en högt innan de obarmhärtigt släppte ner en igen. Ibland sveptes vi mer bak än vi simmade fram och ibland försvann vattnet efter en stor våg och vi gick på grund.

Särskilt effektiv simning blev det inte.

Men fantastiskt kul var det att rock´n roll-simma.

 

Och nu vet jag att jag åtminstone kan simma och andas hjälpligt även i vilt vatten.