”In preparing for battle, I have always found that plans are useless, but planning is indispensable”
D. Eisenhowe

Nu är tävlingsveckan här och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var smått hispig. Inte nervös, men redan förväntansfull, taggad och på väg upp på tårna. Och med huvudet fullt av den sista planeringen.

Jag har bestämt mig  att köra efter citatet ovan. Planera, planera, planera. För om jag känner att jag har koll på läget med alla detaljer när det gäller kläder, nutrition, vaselin, race plan, tävlings-PM, bansträckningar osv så kan jag lägga all energi till att fokusera på min prestation på loppet.

Jag tror att min omgivning kanske känner av att det närmar sig. Särskilt min sambo som får finna sig i att bli avbruten i varannan mening för att jag vill diskutera gels vs sportdricka (trots att jag redan bestämt vad jag ska göra); visa tävlingsoutfiten; och för tredje gången förklara vilken del av cykelsträckan som vi faktiskt redan har cyklat på och vilka avsnitt som kommer vara nya. Han är fin, min älskling. Han bara finner sig i det och svarar på mina funderingar trots att jag ser att hans blick sneglar på spelet på surfplattan som jag avbröt honom i.

Det är så mycket nytt för mig med triathlon. En löptävling är ju enkel. Det är bara att dra på sig vanliga löparkläder och ställa sig på startlinjen och springa. Ett triathlon innebär fler moment.  Tre olika discipliner, den utrusning som kommer med det, och bytet däremellan; frågan om energipåfyllning (som jag aldrig tidigare använt på något löplopp) eftersom jag räknar med att loppet kan ta 4 timmar; och en sån sak som att en cykel kan få punktering och jag suger på att byta slang.

 

Påkläddning MönsKLint

Lite sådär lagom småhispig

Sista dagarna nu har jag fokuserat på detaljer. Fokuserat lite väl mycket på detaljer kanske. Idag började jag noja om att jag kanske skulle ha sådana snitsiga gummiband-skosnören som triatleter har för att få på skorna snabbt, trots att det nog är bekvämare med vanlig snörning. Man sparar ju några sekunder på att slippa knyta skosnören, men allra främst för att jag häromdagen blev väldigt medveten om hur snabbt jag förlorar motoriken i fingrarna bara det är lite kallt i vattnet. Det går inte att knyta skosnören om inte fingrarna samarbetar efter simningen. Det krävdes en fin liten påminnelse från min Partner in crime Charlotta om att man faktiskt cyklar 30km innan det är dags för att ta på löparskorna och då kommer mina fingrar säkerligen ha tinat om så skulle vara fallet…

Så ja, lite småhispig är jag allt. Men jag känner mig trygg med att planera för allt. För att vara beredd på allt. Väl medveten om att hälften av all planering kommer vara värdelös, men att ha tänkt igenom olika scenerier i förväg kommer vara oumbärligt för tävlingsnerverna på söndag.

Before MönsKlint

Partner in Crime är lite mer cool inför tävlingen. Tur hon har koll på mig.