Vi

När sociala medier svämmade över sammanfattningar av 2016 och förhoppningar inför 2017, när folk övertygade varandra att 2016 hade varit ett skitår så ”Bring on 2017 – it can only get better”, så satt jag tyst, medveten om att 2017 skulle bli det värsta i mitt liv.

Fyra dagar innan jul sa läkarna att de inte kunde göra mer åt min Andreas cancer. Fyra dagar in på det nya året orkade Andreas inte kämpa längre.

Jag trodde aldrig att jag 29 år gammal skulle förlora den jag älskade, inte för jag blev dumpad eller för att vi växte ifrån varandra. Utan för att jag, om vi hade varit gifta, skulle bli änka. På grund av en genetisk j*vla slump skulle min älskade, bästa vän, stöttepelare, rådgivare inte få leva mer.

Jag ser andra drabbade på Cancergalan, Sofias änglar på TV visar hjärtskärande öden, jag läser om ungdomar som blir skjutna och människor som dör i trafiken, som dör i krig, som dör i flyktingläger.

Det får mig att inse att jag inte är ensam, men det minskar inte min smärta.

Det tar inte bort min ångest när jag vaknar i mitt i natten och om och om igen tvingas inse att Andreas inte sover bredvid mig längre. Det gör inte tomheten i vårt hus mindre. Det tar inte bort min ensamhet när jag tänker att jag måste fråga eller berätta något för Andreas och kommer ihåg att det inte längre är möjligt. Det tar inte bort min sorg över att förlora den viktigaste personen i mitt liv, han som jag skulle dela alla dagar med.

En månad och en dag har gått. En månad och en dag av så mycket smärta, sorg, snurrande tankar och bedövande dimma att jag undrar hur resten av livet ska gå.

Det är som att sitta på en gungbräda där min sida hänger ovanför avgrunden.

Det blir bättre med tiden, säger alla. Då vill jag mest ta tiden och trycka upp den i huvudet på dem. Men jag sansar mig, som den duktiga flickan jag är. Och skriker i min ensamhet, ut över avgrunden.

Som tur är finns det alla fina runt omkring. De som inte ger upp. De som tvingar mig att skrika med dem, gråta med dem. De som berättar att jag inte är ensammast i världen fast det känns så. De som sätter sig på andra sidan gungbrädan för att hjälpa mig upp. Så att jag inte tappar greppet och rutschar ner för stupet.

Ibland kan jag uppleva aningens lättnad. Att jag för en kort stund kan vila på gungbrädan som står i jämvikt , innan sorgen blir för tung och brädan tippar tillbaka ner.

En dag hoppas jag att motsatt sida, med allt det fina, är så tung att jag kan rutscha ner på fast mark.

 

Vi Ven