Jag simmar på.

När vågorna leker rock´n roll. När havet är spegelblankt. När det är sol och när det molnen hotar med regn. När graderna kryper neråt.

Jag upptäckte ganska snabbt när jag började simma att min ena hand beter sig konstigt när jag simmat en stund. Helt plötsligt föser jag inte undan vatten med samlade fingrar. Jag kan inte kontrollera fingrarna och istället för en effektiv paddel ser jag vattnet glida mellan Mr Spock-fingrar. Totalt omöjliga att få ihop.

spock

Precis som Spocks hand ser min hand ut. Lillfinger och ringfinger tillsammans och lång- och pekfinger tillsammans. Och tummen sladdar lite för sig själv.

Jag trodde först det var för att jag frös om händerna då när jag började simma i havet för ett par veckor sedan. Men nu är det flera grader kallare i vattnet och jag simmar längre varje gång samtidigt som tillfällena där mina fingrar blir som Spocks blir färre.

Min nya teori är, eftersom det händer på handen där jag har sämre kontroll på mitt skulderparti, att jag tar ut simtaget fel och jag därför stör signalerna till handen när jag blir för trött i armen.

Eftersom Spock-fingrarna blir allt mer sällsynta måste det innebära att jag har förbättrat min teknik och simmar mer rätt nu och bättre kan kontrollera armen, hela vägen ut i fingerspetsarna.

Fast just idag skymtade jag en Spock-hand i vattnet igen. Men idag kändes vattnet riktigt kall där jag inte var våtdräkts-täckt. Det ser ut som om det får bli inköp av neoprenvantar- och strumpor så att jag kan fortsätta simma ett tag till. Det vore ju synd att sluta nu när det är så kul och går så bra.