Av någon outgrundlig anledning har jag anmält mig till ett trail-triathlon i början på hösten. Egentligen finns en helt rimlig förklaring – jag älskar att springa och har de senaste åren funnit en ny passion i simning och mountainbike, så kombinationen av de tre känns helt klart som ett roligt äventyr. Men emellanåt ligger hyperventilationen och självifrågasättandet av mitt förstånd nära till hands.

Loppet går i magiska Möns Klint i Danmark och deltagarna kommer – trail-triathlon som det är – efter simningen i turkost hav nedanför 130 meter höga kalkstensklippor att cykla mountainbike och springa trail i regnskogsliknande natur. Detta lopp kommer dessutom få lite extra krydda då man måste upp för de där 130 meter höga klipporna efter simningen för att kunna hoppa på mountainbiken. Det kommer vi göra via en lång trappa.

Pust.

Pust gånger 2.

Eller gånger 497 som är det exakta antalet trappsteg. Och trots att bansträckningen inte släppts än så vittnar filmer från förra året att ett antal trappsteg kommer att behöva forceras igen under löpdelen.

XTERRA MönsKlint

För att ta udden av nervositeten som jag redan börjat bygga upp, särskilt kring cyklingen som är min akilleshäl, så bestämde jag och Charlotta, min Partner in Crime i detta lopp, för att ha ett miniträningsläger i Möns Klint helgen som var.

Målet var att få bra träning i alla tre discipliner, reka omgivningarna för att få överblick på naturen och banan och testa energiprodukter- och intag. Speciellt var vi intresserade av att se hur cyklingen kommer se ut. Den exakta bansträckningen är som sagt inte släppt, men vi härjade runt på de mbt-spår som vi blivit tipsade om att stora delar av loppet kommer att gå på.

Before MönsKlint

Före-bild innan all lera – Jag och Partner in Crime Charlotta

Det blev ett äventyr, minst sagt. Redan i bilen på väg mot Geocentret där vi skulle parkera blev vi hänförda av den vackra naturen. Dag 1 skulle enligt plan innebära lång cykling följt av lättare löpning, med reservation för ändringar då väderleksrapporterna utlovade lite regn, en så där 0,2-0,4 mm i timmen.

Abborrberget MönsKlint

På Abborrberget, innan proppen drogs ur

Lite regn var det, ja… Vi hann med ca 45 minuter torr cykling innan de första regndropparna föll. Ingen fara för regnskogsträden tog regnet och vi höll oss torra – åtminstone i ytterligare fem minuter till någon drog proppen ur molnen och värsta monsunregnet släpptes lös!

Det kom SÅ mycket regn!

Det var som om regnskogen vi skojat om verkligen ville leva upp till sitt namn. Vi insåg snabbt att det inte gick att cykla mer. Vi tog oss bort från mbt-slingan, som i mitt tycke i regnet övergått från att vara teknisk till ett tillhåll för de med dödslängtan, och cyklade breda grusvägar tillbaka till bilen. Även om cyklingen kändes farlig i monsunregnet så funkar alltid löpning i regn. Medan alla andra besökare på Möns Klint betedde sig som normalt folk och hängde i Geocentrat, på caféet eller i sina bilar så drog vi av oss våra leriga tröjor och sprang tillbaka ut i regnskogen iförda sporttopparna och en tjock lerrand på byxbaken. Vi forcerade fram på leriga stigar och genom decimeter djupa vattenpölar, gapskrattande åt det bedrövliga vädret och den absurda men sjukt roliga situationen.

Lerrand MönsKlint

Skid mark

 

Lagom till att vi kom tillbaka till bilen satte någon tillbaka proppen och dammsög himlen från alla regnmoln.  Resten av dagen, kvällen och natten var det fint väder igen. Först nästa morgon när vi åt frukost inför Dag 2:s planerade minitriathlon började det regna igen. Självklart.

Trots det påbörjade vi träningspasset där vårt enda krav var ”tid på fötterna”. Vi behövde se mer av slingorna, även om det skulle gå superlångsamt efter gårdagens och morgonens regn, och vi behövde testa vår energi. Speciellt jag som har en bråkig mage och aldrig har varit i närheten av energiprodukter under fysisk ansträngning förut.

Påklädning2 MönsKlint

Inte nudda mark… Simning dag 2

Påkläddning MönsKLint

Att åla sig ner i en våtdräkt…

Det regnade igen när vi simmade ut i havet och fick en simtur på första parkett nedanför de spektakulära kalkstensklipporna. Vi hade ändå mer tur denna Dag 2.

När vi bytt från våtdräkt till cykelkläder fick vi två timmar med uppehållsväder och vi kunde cykla igenom hela slingorna ett par gånger till. Visserligen var vissa passager väldigt hala och vi fick ta det lugnt och försiktigt men vi var väldigt nöjda med rundan. Charlotta visade prov på fin och modig nedförskörning medan jag, som vanligt på mountainbiken, var halvt om halvt livrädd och full av adrenalin. Jag å andra sidan matade på uppför riktigt starkt och lyckades lämna Charlotta på efterkälken ett par gånger. Vi är ett super team som har våra egna styrkor och svagheter och drar och pushar varandra till bättre prestationer.

Leriga cyklister MönsKlint

Super team! Fotot togs för att visa hur leriga vi var, men det framkommer inte riktigt.

Två vänsterfötter MönsKlint

Två vänsterfötter som fungerar bra tillsammans

 

När vi avslutat cyklingen bytte vi direkt till löparskor samtidigt som någon lekte lite för hårt med snöret till proppen i molnen igen. Men eftersom vi var leriga som få efter cyklingen var en dusch från ovan ganska välkommen när vi sprang iväg på miniträningshelgens sista ansträngning. Backigt kan den rundan sammanfattas som. Alltid upp eller ner, aldrig vila. Men framför allt vackert. Så himla vackert. Det går inte att träna på Möns Klint utan ett leende på läpparna – även om det vrids till ett frustande grin då och då när backarna är extra jävliga.

———

När vi utvärderade vårt miniläger i bilen hem kom vi till fram till att vi har gjort det värsta, det kan inte bli värre än så här. Vi cyklade stora delar av de områden där banan kommer gå  och vi gjorde det i bedrövligt väder och på halt underlag.

Så det kan bara bli enklare på tävlingsdagen!