DSC_1693 R

De där rundorna som man lever länge på. När man fått längta efter löpningen.

Midsommar och träning med sällskap var inplanerad.

Löparsällskapet blev simsällskap blev sjukt sällskap.

Så inget sällskap och jag fick en ensam löprunda i en skog dränkt i svenskt sommarväder.

En underbar runda. En sån som jag kommer leva länge på.

För att jag har jobbat hektiskt hela veckan och endast tillåtits tänka på löpning och då speciellt haft midsommarskogslöpning i tankarna. För att jag gjorde sista jobbdagen innan semestern igår och fick alla jobbtankar bortfiltrerade av skogens blad och friska luft. För att detta antagligen är den sista rundan i min älskade bokskog på flera veckor nu när planet till USA lyfter nästa vecka.

Det blev mycket tassande på små stigar och mycket tassande på inga stigar alls. Helt off track och så obanat det kan bli.

Hamnade mitt i en ofattbar grönska som glittrande och gnistrande av sommarregn. Ormbunkar, yviga träd och det piggaste av fågelkvitter. Hade det inte varit för den intensiva doften av barrträd kunde jag varit i regnskogen.

När jag var liten var vi ute alltid och plockade blommor till midsommarstången. Det brukade alltid sluta med stora spannar med färgglada blommor, gräsfläckiga kläder och rivna, kliande ben som vandrat omkring på fält och i snår.

När jag körde ut till skogen såg jag flera bilar i väggrenen där ägarna stod i diket. Lite ledsamt undrade jag vad de egentligen plockade. Det finns inga blommor längre. Inte på något av de ställen vi plockade när jag var mindre.

Jag får inga sönderrivna midsommarben av blomsterplockande längre. Men när jag kom ut från min obanade terränglöpning fick mina nässelkliande, smutsiga och repade ben det att kännas som midsommar.