Lost and found

This is not easy. You need to bring your A-game. I am being hard on some of you, but it is because I know that you got it in you if you just dig deeper. I am pushing you to the edge, I am – but this is 500h y´all!

Igår kl 17 avslutades grundstommen på 500h intensiv-yogalärarutbildningen. 1 timme fick vi stackars yogisar vila våra överkokta hjärnor innan nästa kurs började, Yoga and positive psychology meden ny lärare Michael.

Den sista veckan på grundstommen har varit tuff. Väldigt tuff.

Vi började första veckan med alignment, adjustments och assists* – delar av utbildningen som har varit välbekant mark för mig. Även om det har varit hårt arbete med att utveckla, fördjupa och förfina kunskaperna så är det områden som intresserar mig och som jag därför studerat mycket innan.

De sista dagarna introducerade Mira, läraren, ämnen som puttade ut mig djupt, okänt vatten där jag upplevt en spännande cocktail av osäkerhet, inspiration, nervositet, tvivel, ödmjukhet och tunghäfta. När dessa ämnen dessutom mötte min egen personliga blandning av neuroser har det blåst upp till känslostorm. Trots det har jag aldrig känt mig otrygg. Mina nya yogavänner har gemensamt agerat flytväst de dagar stormen lyckats vräka ner mig i vattnet.

Jag har flera gånger under dessa dagar har tänkt: Vad gör jag här? Jag kan inte vara yogalärare, vad inbillar jag mig? I suck. Big time.

Men vet ni, vad? Det är en del i processen. Man gör sitt bästa. Man kämpar. Misslyckas. Observerar, lyssnar, försöker igen. Misslyckas. Lyssnar på feedback. Gör ett tredje försök som halvt om halvt blir förstört av nervositet, men man känner att man åtminstone börjar förstå. Samlar tankarna och orden inför ett fjärde försök. Klockrent.

För det krävs både övning och en inre process för att förstå. Man måste smälta informationen, bearbeta den och göra den till sig egen för att sedan kunna förmedla vidare.

Det hade varit ganska upprörande att lägga tid, pengar och energi på en utbildning där man redan kan allt. Även om det har varit sjukt obekvämt att om och om igen befinna mig i situationer som ger hjärtklappning, tunghäfta och handsvett så har det gett mig ovärderlig kunskap och framför allt inre styrka och tilltro till mig själv när jag väl lyckats lista ut hur jag ska tackla mina hinder och neuroser.

Efter ett par dagar där det kändes som om jag höll på att tappa bort mig själv har jag hittat tillbaka – och det med ännu djupare förståelse för mig själv och vart jag är på väg. Jag har mjuknat i min ”ever present” självkritik och är djupt tacksam för Mira som utmanade mig att ”dig deeper”.

 

* Alignment, adjustment och assists innebär mycket anatomi, hur positionerna ser ut, hur man modifierar till olika kroppar, förutsättningar och skador, och vilka justeringar, verbala eller ”hands on”, som man kan ge för att eleverna ska uppleva positionerna fullt ut.