Ibland måste jag bara skratta åt ironin i att jag som löparcoach och yogalärare jobbar hårt för att mina adepter ska få en balanserad kropp så att de kan springa snabbt och långt och prestera på sin bästa nivå utan skador, men att jag själv under lång tid haft skador som hindrar mig från löpning. Vi coacher förmodas ju vara så medvetna och kunniga i vår träning att vi inte någonsin skadar oss. Men det gör vi.

Jag har tränat i hela mitt liv och jag har både haft skador orsakade av felaktig träning och ett för starkt ego och skador orskade av fall och olyckor. Men istället för att se det som ett misslyckande tänker jag att de utvecklat mig till den tränare jag kan vara idag. De skador jag haft genom åren gör mig mer medveten om risken för skador hos de jag tränar.

En del skador är resultatet av en lång process som vi ofta inte ens är medvetna om förrän smärtan visar sin fula nuna. En liten obalans som växer sig allt starkare när vi gång på gång upprepar och matar in ett felaktigt rörelsemönster.

Men jag hävdar nog att ofta så innefattar en skada en stor mängd fönekelse och självbedrägeri. Vi har ont i hälsenan, med viftar bort det. Vi tänker att de senaste intervallerna bara var lite väl tuffa och att det går över. Vi fortsätter att plöja igenom vår träning. Hälsenan ger inte med sig, men vi tänker att det bara är två träningspass kvar till vilodagen. Då får hälen vila. Men då är det för sent. Det som kan stanna vid en känning om den tas hand om i tid utvecklas oundvikligen till en skada om den ignoreras. När vi inte lyssnar på de första varningssignaler kroppen ger blir situationen till slut så illa att den inte längre går att förneka.

Frågan är vad vi gör i det läget och hur vi hanterar situationen. När man är skadad kan skadan gå från att vara din värsta fiende till din bästa lärare. Den kommer att tala till dig väldigt tydligt, och om du vill bli bättre måste du lyssna. Skador kräver att vi är omtänksamma och respektfulla mot våra kroppar. De tvingar oss att sakta ner och vara närvarande. För att läka krävs det att vi tar ansvar och blir medvetna om vårt beteende såväl som fysiska kapacitet. På detta sätt kan vi göra om och göra rätt – och förhindra framtida skador.

Att vara skadad är inget jag önskar eller vill. Men när skadan är ett faktum försöker jag lära av situationen och i vissa fall skulle jag nog gå så långt som att säga att motgångarna jag haft genom åren är det bästa som hänt mig – både för min personliga utveckling och i mitt jobb som yogalärare och löpcoach.

Misstaget i tonåren när det var viktigare att följa träningschemat än att lyssna på kroppen gör jag inte om – och ser nu till att ha kontinuerlig kontakt med mina adepter så att de känner sig trygga med att deras träning anpassas efter rådande situation och inte är skrivit i sten. Jag lär dem att ta den där extra vilodagen om minsta tveksamhet finns.

Senare tillfällen där jag misstagit huvudets starkare röst för kroppens subtilare stämma har lärt mig att skilja på vad huvudet vill och vad kroppen behöver – och jag ser till adepterna har nära kontakt med sin kropp och är ärliga mot sig själva.

Ingen kommer förhoppningsvis få SI-problem under mina yogaklasser. Trots att jag läst om SI-leden under mina yogaanatomiutbildningar har jag, efter att ha varit igenom (är i) helvetet sjäv, en helt annan förståelse för skadan. Jag har tvingats djupdyka i ämnet och kan verkligen se till att mina elever praktiserar på ett säkert sätt.

De senaste veckorna har den begränsade rörligheten i mitt knä gett mig en mycket större förståelse för hur det är att vara stel – vilket faktiskt inte är helt lätt för en yogalärare som är väldigt flexibel, ja överrörlig, att sätta sig in i.

Gör ditt bästa för att undvika skador. Men om du drabbas – gör inte skadan till din fiende. Lyssna, lär och utvecklas.