Hike 1

I fredags eftermiddags sa vi Namaste till varandra för sista gången på denna utbildningen. Sista delen av yogastudierna och assisteringarna avklarade!

Det har varit en enorm upplevelse på alla sätt. Enormt givande, enormt lärorikt, enormt roligt, enormt inspirerande.

Och enormt uttröttande.

Det började med en kropp som var trött, träningsvärkig och tung efter all yoga (och löpning och klättring). Sista veckan fick den trötta kroppen sällskap av en utschasad och trött hjärna. Jag anser mig vara bra på engelska. Jag pratar engelska, jag tänker på engelska och jag tar anteckningar på engelska. Det är flytande och lätt och sker utan ansträngning. Den sista dagen gick så där.  Hjärnan var så utmattad att den inte längre automatiskt var inställd på engelska utan den ville hela tiden skifta över till svenska. Jag kom på mig själv ett flertal gånger med att ge korta svar på svenska mitt i en konversation med ögon som tittade förvånat på mig som resultat.

Jag hade inte haft mycket mer att ge mentalt om utbildningen skulle fortsätt längre.

Nästa söndag åker jag hem. Nu har jag en fri vecka där jag inte har några åtaganden eller tider att passa. Förutom att hålla yogaklasser tillsammans med Sage. Men det räknas inte, det är bara kul.

Sedan jag började planera min resa till Carrboro har jag tänkt att jag skulle vilja åka till bergen denna sista veckan. Bergen i västra North Carolina som alla här säger är så vackra och majestätiska. Väl i Carrboro har jag slängt ut krokar till alla runt om mig för att se om någon nappade på att ta med mig till bergen.

När jag väl fick en inbjudan att mellan lördag och tisdag följa med en av tjejerna från yogan till bergen vid Ashville fylldes jag av motstridiga känslor.

På högra axeln satt en stor klumpeduns och tyngde ner min axel. ”Åk, åk”, skrek han. ”Du har hängt i Carrboro i snart 4 veckor – ta chansen att se något annat. Gör det mesta av din resa och tid här!”

På den vänstra axeln satt en liten figur och petade mig försynt i nacken och viskade att jag kanske inte alls skulle åka till bergen. Jag kanske skulle stanna kvar i Carrboro och ta det lugnt nu när jag var så sliten både fysiskt och mentalt.

Att slippa vara social och få sköta mig själv ett tag lockade. Samtidigt bombarderade klumpedunsen mig med argument varför en tur till bergen var en självklarhet: jag har ju sagt hela tiden att jag vill dit; det kommer bli en fantastisk naturupplevelse och jag kan chilla där; jag borde ta chansen att uppleva mesta möjligt – maxa min USA-resa!

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och lyssnade på den lilla figuren på vänster axel.

Lusten att ta det lugnt och ha en vecka utan några större planer eller åtaganden vann över känslan att jag borde åka till bergen när en sån fin möjlighet dykt upp.

Jag berättade vänligt men bestämt för klumpedunsen att saker, ting och människor ändras. Bäst blir ett beslut när man utgår från de förutsättningar som råder just nu. Min längtan att åka till bergen var baserad på en pigg, fräsch och nyfiken kropp och knopp. Tre tuffa veckor i yogasalen senare och jag är alltför sliten för att uppskatta en resa dit.

Redan efter två dagars ledighet känner jag idag att energin är tillbaka. Jag ångrar inte en sekund att jag inte följde med till bergen. Det är roligt att vara själv och full av energi – det finns så mycket runt om Carrboro att utforska också.

Tidigt imorgon, innan solen blir för het, ger jag mig ut på långtur i skogen. Med en väska fylld med vatten och kamera tar jag några timmar med löpning och varndring för att utforska alla de stigar som brer ut sig längre bort än vad jag hunnit med på mina morgonrundor hittills när jag haft yogaskola att hinna till.

DSC02336