Förra  året förvånadade jag mig själv med att börja simma.

Face your fears.

Då skrev jag också att jag alltid hävdat att triathlon är utslutet för jag tycker inte om att ha huvudet under vatten och jag är rädd för att cykla.

Och så fann jag mig själv i förra veckan som nybliven ägare till en mountainbike.

Inte nog med att det är en cykel. Det är en cykel som ska framföras på ojämnt underlag. Bland rötter stenar, skarpa kurvor och skrämmande nedförsbackar.

Så återigen är det dags att utmana mina rädslor. Denna gången utan risk för kallsupar men med risk för fall och närkontakt med marken.

Jag premiärcyklade i min ensamhet i Bokskogen i helgen. Det gick förvånansvärt bra. Jag gav mig inte på några större utmaningar men jag lyckades bli vän med cykeln och insåg att den kommer ta mig över de där rötterna och stenarna utan att cykeln slinter  och kastar iväg mig på oönskade luftturer.

Det som lockar mig är att jag kan ta mig fram i min favoritmiljö i skogen även om benen inte alltid är löpdugliga. Känna lukten av marken, barren, andas den friska luften, helt enkelt vara nära naturen och samtidigt få känna pulsen gå upp.

Och nog gick pulsen upp idag.

Men inte så mycket för att det var fysiskt krävande. Det var det där med rädslor igen.

Jag hängde med Caroline till Genarp och fick experthjälp av Robert Glemsbro för att lära mig om min nya cykel. Det kändes fantastiskt lyxigt att få förklarat hur cykeln funkar och man ska hantera den i terrängen. Efter inledande teknikgenomgång där vi tränade kurvor och inbromsning kände att jag fick hyfsad kläm på hur kurvorna ska tas och jag blev ännu lite mer vän med cykeln. Det fanns i alla fall hopp.

Tills det var dags för att rulla nerför en backe. En djävulsbacke i mina ögon. Den var inte särskit stor alls, men för mig var den ett brant stupande berg.

Jag kunde inte förmå mig till att cykla nerför den. Medan Caroline körde ner om och om igen stod jag som fastfrusen. Rullade lite längre fram. Backade bak. Rullade fram, började nosa på lutningen. Paniktryckte in bromsen och rullade bak.

Det enda jag kunde se framför mig var att när branten satte fart på min hjulen så skulle rötterna och stenarna göra allt för att få mig att flyga med huvudet före. Trots att jag sett Caroline och Robert rulla ner för backen mjukt och fint. Nerförsbacken innebär hög fart. Hög fart innebär mindre kontroll. Mitt behov av kontroll gillade helt klart inte denna situationen.

Det kändes som om jag stod på toppen i en kvart. Djupandades och försökte omvända tankarna. Jag tänkte precis att jag skulle ta en annan väg ner men så lät jag cykeln rulla nerför backen. Pulsen dunkade i öronen och hade jag inte bitit ihop käkarna så hårt hade hjärtat nog lämnat kroppen. Men jag cyklade ner och insåg sen att det var ju fullt möjligt. Jag är väldigt stolt att jag faktiskt vågade ta mig ner. Det är en STOR utmaning för mig och jag tackar Caroline och Robert som var så tålmodiga med mig när jag stod på toppen och rullade fram och tillbaka.

Vi avslutade med en tur på slingorna i Genarp och det var fantastiskt kul. Robert cyklade sist och höll koll på oss och ropade ”fel ben” eller ”snygg kurva”. Än en gång kändes det så bra att få tips och råd. Robert var grymt bra och fick mig att känna mig mer trygg på cykeln. Han har ett läger i höst som jag är så grymt sugen på, men det vankar bröllop för syster den helgen så det får bli till våren istället.

När jag packade in cykeln i bilen längtade jag redan till nästa tur. Jag känner att jag måste hälsa på den där backen igen.

Face your fears, you know.

MTB Genarp Kurvträning mellan koner

MTB teknik Robert visar kurvteknik för Caroline

MTB Genarp 2

Genarp Underbara Genarp

Genarp v