På klätterkursen förra veckan fick vi ju klättra med ögonbindel för att lära oss hitta tyngdpunkten. Förutom att hitta min zon där jag befinner mig i balans och är stabil på väggen lärde mig något annat på vägen. Jag lärde mig hur mycket hjärnan begränsar mig utifrån de föreställningar den har om vad som är möjligt.

Jag klättrade upp för väggen. Lugnt och metodiskt och det kändes riktigt bra. Det var just det – det kändes riktigt bra. Utan syn att förlita mig på kände jag mig uppför väggen, letade efter balans och stabila grepp och fann dem lätt. Och jag kom på att jag fann dem lätt för att jag utnyttjade fler typer av grepp. De små, små greppen som bara är en cm djupa och några cm i diameter tycker jag vanligtvis ser omöjliga ut. Jag provar dem men ger ofta upp för jag litar inte på att varken fötter eller fingrar får grepp.

Med en ögonbindel för ögonen kände fötterna sig om efter grepp och ställde sig där det fanns. Jag har ingen aning om vad jag stod på med jag kände att det fanns oändligt med möjligheter – faktiskt fler än när jag ser när jag klättrar. Händerna letade sig fram och jag upptäckte att när de enda grepp som finns inom min zon av balans var de där yttepytte greppen så fungerade de alldeles utmärkt.

När jag kom ner diskuterade vi det faktum att alla hade utnyttjat de små greppen mer med ögonbindel. Instruktören berättade också att jag överraskade genom att stå på den här:

Och då menar jag varken det gröna greppet eller det röda som skymtar längst upp. Nä, jag stod på kanten mellan de två plattorna på väggen. Någon millimeter glipa för foten att landa på och där stod jag stabilt och medans händerna letade efter nya möjligheter.

Omöjligt om hjärnan fått bestämma. Möjligt när kroppen fick avgöra.

Jag klättrade i tisdags igen. Tänker att det är bra att öva säkring och mina nya kunskaper mycket nu i början och passade på att klättra med Anna Eriksmo – coolaste äventyrstjejen.

Efteråt löd hennes statusuppdatering som följande:

Äntligen! Back on the wall! Sara: ”Det är ju första gången jag klättrar. Den här leden grad 5, är den lagom att börja med?” ”Jaa!” (ljuger jag – grad 3 är typ lagom att börja med, grad 5 klättrar man efter några månaders regelbunden träning, men det man inte vet att man inte kan begränsas man inte av). Mycket riktigt, glider hon upp där som en balettdansös.

Tanken styr många gånger våra handlingar mer än vad vi tror och vill erkänna. Negativa tankar begränsar vårt handlingsutrymme och skapar mentala blockeringar som är helt onödiga. Ibland är det inte ens medvetna negativa tankar. Vi är så matade med ”fakta”, åsikter om vad som är rimligt och vad omgivning hävdar att vi är kapabla till eller inte. Allt detta färgar vår uppfattning av vår egen kapacitet. Det är sällan det fysiska som begränsar oss. Det är det mentala. Som Bannistereffekten*.

Jag visste inte vad jag stod på, men jag kände att jag var stabil och litade på vad kroppen talade om för mig.

Jag visste inte svårighetsgraden när jag klättrade med Anna. Hade jag vetat hade det mycket väl kunnat låst sig för mig vid första svårigheten och jag hade övergett leden jag följde – den är ju ändå inget för nybörjade som mig. När jag inget visste hade jag inga begränsningar. Kör på och se vad som händer, liksom.

Tänk vad som är möjligt när vi kan gå in med en öppen, ofärgad attityd. Utan förutfattade begränsningar.

* Löparen Roger Bannister var den förste att springa en engelsk mil under fyra minuter. Det intressanta är att ett flertal experter på 50-talet hävdade att det var fysiskt omöjligt att springa sträckan under fyra minuter. Bannister lyssnade inte på detta han trodde på sig själv, utmanade fyraminutersgränsen och lyckades. När Roger Bannister väl bevisat att det gick att springa under fyra minuter var det inte mindre än 50 löpare som under de kommande två åren som sprang lika fort. När det fanns bevis på att det var möjligt gjorde detta att andra löpare inte längre hade den mentala blockeringen av att det var omöjligt.