En period kring 20-årsåldern var jag riktigt mätt på löpning. Det var inget kul. Alls.

En kombination av ohälsosamt stor press på mig själv, extra kryddad med min ängslan i att prestera då jag även gick på Friidrottgymnasiet, och en ond fot gjorde att jag så fort studentmössan satt på huvudet sa adjö till löpspåret.

När jag efter två, tre år arbetat bort mina värsta prestationsångestdemoner snörade jag på mig löpskorna igen och begav mig ut i skogen. Jag tänkte att löpning är faktiskt är för härligt för att avstå, men jag skulle aldrig, aldrig igen springa i grupp eller med någon. Jag skulle springa själv. Träningskompisar och träningsgrupper hade jag kommit att förknippa med tävling, krav och knutar i magen. Nu skulle det bara vara jag och min löpning.

Vilken tur att det enda som är konstant är att inget är konstant. Att förändringar alltid sker. Även i attityd och hur vi upplever situationer.

För idag är löpning i grupp och med vänner något jag längtar efter. Fortfarande vill jag ibland bara springa med mig själv och mina tankar och känslor. Men många gånger får träningen ett extra lyft med sällskap – både fysiskt och mentalt.

Idag, när Malmö iklädde sig finaste vårskruden, mötte jag upp Charlotta i Pildammsparken. Med tunna tights och t-shirts sprang vi 500/500 intervaller runt Tallriken. Jag tog initiativet och höll tempot passet igenom. Charlottas steg ljöd en halvmeter bakom och fick mig att bruka lite mer allvar än jag annars skulle gjort denna onsdagskväll.

Varje steg som ljöd snett bakom mig var också en påminnelse om lyckan och gåvan i att ha träningskompisar som möter upp med ett stora leenden och glittrande ögon redo att springa.