Jag tycker inte ens att jag är igång, men jag börjar nog vara det. Löpmässigt alltså.

Jag har under så lång tid tänkt att jag bara springer på prov efter mitt långa uppehåll  att jag nog fastnat där mentalt. Varje pass har varit ett test för att se vad kroppen kan hantera. Vad mitt bäcken och min uppretade nerv tillåter. Mitt främsta mål har varit att få in först två, sedan tre regelbundna, inte allt för långa rundor i löparskorna per vecka.

Och visst går det åt rätt håll. På sistone har det både blivit allt längre rundor och en hel del lättare intervallpass med bästa vapendragaren Charlotta. Jag får nog börja inse att jag faktisk har kommit längre än mitt huvud tror att jag har.

Utvecklingen till trots så behöver jag ändå mer löpning för att hitta tillbaka en del saknade kvalitéer som gör löpningen ett snäpp bättre.

Något som talar för att jag fortfarande är en bra bit från mitt gamla löparjag är min totala brist på fartkänsla. Jag brukade vara säkerheten själv när det gällde min egen känsla och ansträngning i löpningen i förhållande till fart. Det gjorde mig mästare på att lägga upp och få ut mest möjligt av mina träningspass.

Den är i alla fall puts väck just nu.

Jag sprang med pojkvännen idag. Det startade segt. Lågt tempo kändes jobbigare än det borde. Efter ett par kilometer försökte jag trycka på lite för att komma upp i acceptabel fart men det kändes inte som om jag fick svar i steget. På hemvägen delade vi oss och pojkvännen sprang en liten extra runda medan jag väggade och lunkade hemåt i snigelfart.

Hemma beklagade jag mig att det var orättvist att det kändes såå jobbigt i så pass låg fart. Pojkvännen som kör med mer teknik än jag sa att det ändå inte var så dålig fart. Där jag tryckte på och jag trodde att jag kämpade för att springa i 5-fart låg vi tydligen 20s snabbare. Inte konstigt att jag blev trött på hemvägen.

Snälla fartkänsla kom tillbaka – du är så rolig att springa tillsammans med!

webb-normal-314