Fyra dagar in i Mallorcasemestern och pojkvännen ska springa långpass.

Jag våldgästar.

I nationalparken 6 km från Arta där jag släppte honom hoppar jag på och jag springer en bit med honom längs hans planerade rutt. Har man begränsat mängd löpning vill man ju förlägga den på de finaste ställena.

Långpass 3 (576x1024)

Långpass 2 (576x1024)

Vad jag inte visste var att från parkeringen gick det upp, upp och lite mer upp.

Efter några hundra meter tycker jag att det känns ovanligt jobbigt att springa. Efter 1,5 km gör jag mitt bästa för att inte förstöra naturupplevelsen med mitt flåsande. Pojkvännen springer oberört och ljudlöst bredvid mig. Eftersom kroppen, knäet och bäckenet känns bra biter jag ihop och matar på uppåt.

Tänker att det bara är ett motstånd som ska övervinnas, men utbrister ”Tack gode gud för ultralöpare” när pojkvännen börjar gå det blir brantare.

Jag får tid att hämta andan och när det sedan planar ut kan jag knata på igen. Även om det är en kort bit så njuter jag av att få springa med pojkvännen. Jag hade min storhetstid som löpare innan vi träffades och jag har i princip varit skadad sen vi lärde känna varandra. Nu springer jag tacksamt bredvid honom med en kropp som ger ett hoppfullt löfte om mer om jag är snäll mot den längs vägen.

Långpass Parc Natural Mallorca

Långpass 6 (1024x672)

Efter 4 km ser jag havet mellan kullarna och vill springa hela vägen dit jag med. Men efter  den sista bitens steniga, ojämna underlag känner jag att musklerna kring det urledhoppade vänsterknäet börjar bli trötta. Jag vinkar hejdå till pojkvännen som fortsätter mot havet och ett efterlängtat dopp.

Jag vandrar lite omvägar tillbaka till parkeringen och bilen och kör mot Arta där långpasset ska avslutas.

Långpass 7 (1024x917) Jag passar på att roa förbipasserande tyskar när jag försöker fånga Pose of the day på bild

   Långpass 8 (1024x576)  Mycket rehabstyrka och ökad löpmängd ger stela ben. Skönt stretch på parkeringsplatsen.