Eftersom jag är skolad i friidrottsvärlden har löpskolning alltid varit ett självklart inslag i min träning.

Jag anser att det är lika viktigt för en löpare att jobba med att förbättra och stärka sitt löpsteg som det är för en tennisspelare att träna på sin serve eller en fotbollsspelare att finslipa bollkontroll och teknik.

”Alla kan springa”. Kanske det. Men vi vill väl alla springa på det sätt som är mest effektivt, tröttar ut oss minst och sliter så lite som möjligt.

Där kommer löpskolning in i bilden.

Inte sagt att alla ska springa på samma sätt med samma teknik. Det är inte heller syftet med löpskolning. Med löpskolning tränar jag samarbetet mellan nervsystem och muskelfibrer och utvecklar mitt rörelsemönster. Jag tränar kroppens förmåga aktivera rätt muskel till rätt jobb vid rätt tillfälle.

Neuromuskulär träning och löpspecifik styrka. Träning för att hitta timing, aktivitet, driv och kraft i löpsteget.

Så att jag bättre kan utnyttja mitt hjärtas och mina lungors kapacitet.

 

På samma sätt som jag som löpare alltid låter löpskolning ingå i min träning kommer simskolning bli ett inslag för att förbättra mig som simmare.

Att simma är nytt för mig. Jag simmar på och tar mig framåt helt okej. Men om jag vill simma snabbare och bättre måste jag lära mig tekniken bakom det simtag som ger mig mest rörelse framåt i vattnet.

Jag har klena rygg-, axel och armmuskler och jag kan inte ta mig fram i vattnet på styrka. Även om mitt mål såklart är att bygga mer muskler så är inte jag genetiskt begåvad med den kroppstyp med mycket muskler som kan generera stor kraft.  Dessutom har jag förstått att simning är idrott där man bör förlita sig på teknik snarare än kraft. Jag vill alltså hitta det simtag där jag kan vara avslappnad samtidigt som varje muskel jobbar optimalt för att jag ska glida fram i vattnet.

Då kan det vara bra med hjälp av någon som kan det där med simning och teknik.

Det fick jag i poolen om morgnarna i Portugal av Kattis pojkvän som är dessutom hennes simtränare och triathlon coach.

Jag simmade. Han tittade. Kom med råd och tips.

Vi pratade höga armbågar, inåtrotation i axlar, catch, rotationer, vinkel på huvudet, effektivisering av gasutbyte, vattnets hårdhet, armtag enligt klockans siffror och armtagets tre faser.

Jag fick specifika övningar där jag steg för steg kan lära min hjärna och nervsystemet att prata med mina muskler så att de utför rätt rörelse.

Neuromuskulär träning och simspecifik styrka. Träning för att hitta timing, aktivitet och drag i simtaget.

Så att jag kan simma snabbare med samma ansträngningsgrad och dra nytta av vattnets kvaliteter.

Eftersom jag gjort löpskolning sedan jag började på friidrott i tolvårsåldern sitter rörelserna i ryggmärgen rent koordinationsmässigt.

Med simning är det svårare. Det är nya rörelser för min hjärna att förmedla till musklerna. Det blir ryckigt, svajigt och ansträngt. I början. Efterhand blev rörelserna mer synkroniserade och flytande (pun intended) och jag förstår vad Andre och Kattis menar med catch och att simtaget nästan känns som om man klättrar.

Men det gäller att vara envis i början när armar och ben fladdrar runt över allt och bålen säckar ihop. Neromuskulär träning och att lyckas koordinera alla kroppens alla delar kan ta lite tid. Men plötsligt sitter det och löprundan känns lättare och man bara glider fram i vattnet.

Man kan ha uthållighet. Man kan ha styrka. Man kan ha rörlighet. Men det är först när även muskelaktiviteten och timingen, det som vi tränar med teknikträning, sitter där som  de andra kvaliteterna verkligen kommer till sin rätt.