Det jag gillar med att prova på saker jag aldrig gjort är all ny förståelse jag får för min kropp, mitt sinne, och för andra människor och ovana situationer.

Idag hade jag ny tidig morgondejt med Charlotta. Simning i Västra Hamnen, med löpning efter.

Sist vi skulle simma var jag försenad, utan våtdräkt och glömde simglasögonen. Det blev bara löpning för mig och jag fick skjuta upp mitt första riktiga försök till open water-simning.

I morse började med min morgonyoga, var på plats på bryggan i god tid, hade tydligen två våtdräkter helt plötsligt och simglasögonen var med.

Jag kände mig skitsnygg när jag gled ner i vattnet iklädd en splitterny våtdräkt. Kände mig något nervös när Charlotta och Chrille satte fart. Vågorna guppade mer än vad jag som förstagångs open water-simmare kände mig bekväm med.

Simma kan jag. Mitt problem ligger i en, om inte en rädsla, så i alla fall en extrem obehagskänsla för att ha huvudet under vatten. Vågor som gör det svårt att andas hjälper inte till direkt.

Men simma skulle jag så jag körde ner huvudet.

Ett armtag. Två armtag. Andas.

Ett armtag. Två armtag. Tre armtag. Andas, nej där kom en våg, stäng munnen fort.

Ett armtag under andnöd, andas snabbt på andra sidan.

Ett armtag. Två armtag. Tre armtag. Andas, oh det blev ett litet andetag.

Ett armtag. Två armtag. Tre armtag. And..Kallsup!

Trampa vatten, hosta. På det igen.

Det var jobbigt i början man jag höll envist i. Borrade ner huvudet och simmade på. Efter andra bojen kände jag att jag fick in flytet. Det lossnade när jag påminde mig om att i bassängen kände jag mig bekväm när jag inte ansträngde mig utan lät det ta sin tid. Så det fick ta sin tid i havet också. Men jag tappade inte Charlotta när jag slappande av och tog i mindre, jag gled snarare ikapp henne. Och jag kunde andas.

Andra halvan fattade jag grejen och njöt när jag sicksackade mig fram i vågorna.

Tillbaka på land och på med löparskor. När vi började springa reagerade jag direkt på att jag hade svårt att andas, något jag aldrig upplevt tidigare.

När jag har simmat i bassäng tidigare har jag ibland på kvällen känt mig ovanligt trött för den ansträngningsnivå jag simmat på. Då drog jag slutsatsen att jag inte andas tillräckligt när jag simmar. Nu blev det väldigt tydligt att så är fallet. Kroppen kändes fin när vi sprang, men det fanns ingen luft och syre att hämta. Andnöd.

Efter 1,5 km började jag även må lite illa. Jag har nog aldrig varit tvungen att avbryta löpning för att jag mått illa, haft andnöd eller liknande. Efter en gångpaus försökte vi igen. Men efter ett par hundra meter sköljde illamåendet över mig igen. Jag kände även att jag hade svårt att hålla kontroll över de inre magmusklerna och bålstabiliteten, och därmed löptekniken, fallerade.

Charlotta fick springa en bit själv medan jag började gå tillbaka. Då kom jag på att när jag flämtat runt i vattnet så har jag antagligen svalt en del vatten, men även en hel del luft. Det var det som fick mig att må illa.

Först gången med kombinationen av löpning och simning lärde mig en hel del. Jag har nu förstått att jag kan simma ganska bra utan att få en trött kropp som påverkar den efterföljande löpningen, men att jag kan bli totalt oförmögen att springa på grund av andnöd.

Att bara simma är okej. Att bara springa är okej. Att kombinera dem är en helt annan sak. Åtminstone om man gör nybörjarfelet och andas för lite under simningen.

Återigen en helt ny respekt för triathleter.