Jag hade en romantisk dröm om att jag skulle yoga i soluppgången vid havet i väntan på att langa nästa omgång energi och dricka. Att jag själv skulle kunna springa korta bitar längs Österlensdelen av Skåneleden, leden där GAX 100 miles, som varit min adept Lupitas stora mål i år, avgörs.

Istället satt jag ihopkurad i bilen med regnet smattrande på rutorna, dyngsura strumpor och en röst som försvann allt mer.

Men jag tar det från början.

Förberedelser
Hela året har jag och Lupita jobbat mot GAX 100. Ett lopp på nätta 16 mil som går längs Skåneleden på östra sidan av Skåne. Det har varit en spännande resa att förbereda Lupita för att dubbla sitt distansrekord på 81 km som hon satte på Växjö 12-timmars i december.

Vägen till GAX har gått fint. Löpmängden och uthålligheten har ökats, kroppen har blivit starkare med styrketräning och flexiblare med yoga. Olika specialpass har lagts in i träningschemat för att testa hur kroppen svarar på några av de moment som de här extrema loppen som min knasiga adept vill springa innebär, t ex nattpass i skogen med pannlampa, långpass med matpauser, löpning på delar av banan, löpning dagen efter nattlig bilfärd och lite sömn för att känna på att springa med trött kropp och segt huvud.

Passen har gett bra avstämning på Lupitas styrkor och svagheter och fingervisningar på vad som behöver tränas extra på men även skänkt trygghet i att få ha testat på detta innan, att få springa i mörkret, alla få se delar av banan och veta vad magen klarar av för energi.

De senaste veckorna har vi haft tät kontakt, gjort de sista planeringarna för loppet och peppat mentalt. Men även oroat oss lite för ett smärtande lår som kom efter Kullamannen Ultras alla backar. Senast i torsdags träffades vi och hon gav mig direktiv på hur hon ville ha supporten under loppet. Vi delade upp det så att hennes man var med vid starten 8.00 lördagen den 11 juli i Ystad och supportade de första milen. Sedan skulle jag ta över inför andra halvan av loppet – nattpasset med andra ord.

Lördag den 11 juli – Dags för GAX 100
Jag börjar lördagen med 8 timmars jobb i skogen i Genarp. Där ute är täckningen dålig och när jag lämnar skogen vet jag bara att hon passerat 30 km med ett leende på läpparna.

Lupita och Coyntha efter 20km. Foto: Göran Sedvall

När jag kommer hem efter jobbet kl 18 hade hon varit i gång i 10 timmar och jag är ivrig på att få veta hur det går och samtidigt lite orolig för hur hennes lår klarar utmaningen.

Ska jag vara ärlig så här i efterhand så var jag ganska orolig för att hon skulle överbelasta sig rejält. Som coach är två saker viktiga för mig: att mina adepter utvecklas och når sina mål och att de kan springa utan skador. 16 mil och 30 timmar sliter på en fullt frisk och hel kropp. Med en ömmande lårmuskel som emellanåt ger lätt hälta i steget redan innan start blir belastningen till snedbelastning. Jag funderade ett tag på om jag skulle gå in som coach och säga att hon inte skulle starta. När man förberett sig så miniutöst för ett lopp är det svårt att själv se hela bilden. Men istället pratade vi och jag gav Lupita den svåra uppiften att, om det läget skulle komma under loppet, vara ärlig mot sig själv och avgöra om det var den oundvikliga smärta som kroppen måste uthärda under ett sånt lopp eller om det inte alls stod rätt till med låret.

Ett sms berättar dock att det går bra och att de räknar med att vara i Haväng, 80 km stationen, 20.30. Det är tidigare än hennes ursprungsplanering och eftersom jag ska stå där med mat, kläder och annat som kan vara bra att ha inför natten så blir det till att kasta sig iväg i bilen mot Österlen. Jag hinner byta om och packa ihop en egen matlåda sen far jag.

På vägen möts jag av regn, regn, regn, regn. Och ett samtal från Lupitas man som meddelar att hon nog kommer uppskattar torra kläder då det regnat sedan 18.

Haväng – 80 km Jag är framme vid Haväng 20.45, precis i tid för att se Full Moon Race-löparna ge sig ut på samma bana men halva distansen, 50 miles.

Lupita och hennes löparsällskap, Coyntha, kommer till Haväng knappt en timme efter jag anlänt och möts av en stolt tjoande coach som står och kurar under ett paraply. Jag puttar snabbt in Lupita min bil där ACn blåser full värme medan Coynthas man Göran servar henne.

Foto: Efter 8 h jobb hann jag hem om och packa väska och mat inför nattjobbet - support och stöd till ultraadepten. Det kom en blöt, men pigg och glad Lupita till stationen i Haväng. En stolt coach skickade sedan iväg henne på andra halvan på GAX 100 miles, och nytt distansrekord!

Halvvägs i Haväng!

Pasta och köttfärssås, chiafrömos, byte till torra kläder och pannlampa. Lupita är pigg, glad och optimiskt inför andra halvan av loppet. Hon mår bra och ör inte nämnvärt bekymrad av regnet. Tyvärr så behöver hennes löparsällskap längre tid innan de kan komma iväg och Lupita börjar stelna till och frysa under väntan här.

När jag till slut skickar iväg Lupita i skymningen konstaterar jag för mig själv att efter 1 km kommer hon hon slå sitt eget distansrekord. När jag ser hennes ryggtavla försvinna känner jag mig så stolt över henne.

Resten av natten kör jag runt i min bil och försöker pricka in stopp varje halvmil eller mil för att heja på Lupita och Coyntha. Ibland bara för att ge stöttande ord, ibland för att langa energi, batteri till pannlampan eller bistå med en torr tröja.

Stenshuvud ca 97 km – Respekt!
Det var sagt att månen den här kvällen skulle vara speciell. En fullmåne som är väldigt nära jorden. Den får inte löparna uppleva alls. Regnmolnen hänger tungt på himlen utan minsta antydan till att passera. Natten igenom får löparna kämpa sig igenom konstant regn.

Efter passagen över Stenshuvud, strax innan 100 km, hittar jag en perfekt plats för bilen. Där sitter jag och väntar till jag får se tjejerna vilket ska vara 1 mil sedan förra gången. Jag räknar med att det ska ta lite tid och passar på att äta. Sedan tänder jag min egen pannlampa och i skenet av den fördriver jag tiden med boken ”Total stabilitetsträning för prestationsutveckling och skadeprevention” och choklad.

Tidsfördriv för supporten

Efter ett tag börjar jag bli rastlös och ger mig ut i regnet. Jag går en bit genom skogen och kommer ut mot havet. Där släcker jag pannlampan och står mitt i mörkret med ett öronbedövande dån från ett vilt hav och regn som smattrar mot huvudet. Ända in i benmärgen känner jag en sån djup respekt för alla löparna som kämpar sig fram i den terrängen, på underlag som är halt och jäkligt, i mörker och kylda av regnet. I flera, flera timmar.

Jag går tillbaka till bilen och hinner precis byta till torra kläder innan jag ser två ljuskäglor guppa mot mig. Det är två trötta löpare som hade haft det enormt kämpigt över Stendhuvud. Jag ser till att de får vad de behöver, peppar dem allt vad jag kan och skickar sedan iväg dem igen.

Själv kör jag vidare i bilen. Lupitas blöta vantar och tröja fladdrar framför fläktarna som öser ut het luft. På mina fötter sitter dyngsura strumpor. De får torkas senare. Lupita är prio ett.

Brantevik 112 km – Loppets obeltalbara syn
Det är gryning och jag anländer till Baskemölle. Mörkret börjar ge med sig och jag lyckas slumra i baksätet på min bil 30 min med en sjal över ögonen.

Lupita vet var jag väntar och när hon inte ser mig utanför bilen knackar hon på rutan. Jag rycker till och tittar ut genom fönstret. Deformerat av regndropparna på rutan kikar ett runt ansikte med ett lysande leende på mig. Totalt obetalbar syn. Jag öppnar snabbt upp dörren och möts av en spudlande glad men något trött löpare.

Medan hon får i sig lite energi gör hon en rapport som är positiv till största del förutom att hon börjar känna sig stel, speciellt i höftböjarna. Men med mer än mil avverkade hade det varit något annat varit konstigt. Iväg igen nu med en himmel som blir ljusare och ljusare för varje steg. Den mörka natten är avklarad. Men regnet håller i.

Med regnponchos strax efter soluppgången. Foto:Göran Sedvall

Sandhammaren 130 km – Lång väntan
Ett av de viktigaste stoppen är Sandhammaren, längst ute på spetsen på Skånes sydöstra kust. Där är den sista bemannade stationen och det är av största vikt att Lupita och Coyntha kommer dit i tid så att de har tid på sig de sista tre milen mot Ystad. De senaste supporterstoppen vittnar tyvärr om att varje mil tar allt längre tid.

Göran, Coynthas man, och jag väntar ivrigt, men allt eftersom tiden går börjar vi tvivla på att de kommer klara maxtiden i mål som är 32 timmar. Vi pendlar fram och tillbaka från parkeringen och ner till stranden där de bör komma springades. Inga löpare så långt ögat når.

Till slut börjar vi undra om det hänt dem något. Vi får inte tag på dem via mobil och allt vi kan göra är att vänta. Men så! Plötsligt lämnar jag Göran i mitten av en mening och flyger iväg över strandbrynet. Jag ser två små prickar rör sig mot oss. Jag springer dem till mötes för allt vad benen håller. Lupitas ögon är trötta men hon ropar ”Det ser fint ut” till mig.

Löpandes ger hon mig senaste uppdateringen om läget. Ork finns det i deras kroppar men navigeringen har varit svårt och de har varit ute på mycket tidsödslande avvägar. Vi meddelar dem att det är knappt om tid och det är full fokus som gäller nu. Stoppet blir kort, bara ett snabbt intag av energi innan de med målinriktade steg ger sig av. Sista biten. Regnet har upphört.

Sluttampen
Efter Sandhammaren tvingas jag ge mig. Jag har varit lite förkyld i torsdag och fredags. Under jobbet på lördagen kände jag mig bra, men kroppen gillade inte att inte få sova och återhämta sig. Allt eftersom natten fortskridit har min röst försvunnit alltmer för att vid småtimmarna på morgonen vara ett litet kraxande.

Min adept är starkare än jag och när hon pinnar vidare de sista tre milen överlämnar jag supporten till hennes man som återkommit efter en natts sömn hemma. Efter löften att han uppdaterar mig fortlöpande kör jag hemåt trots att det känns som att bli snuvad på konfekten att missa målgången. Men jag klarar inte mer. Jag har jobb och mycket att göra i veckan som kommer och jag känner att jag inte just nu kan ge mer av mig själv till Lupita. Hon får toppsupport av sin man sista biten istället.

I bilen hem och halvslumrande nerbäddad i sängen hemma väntar jag spänt på sms:en från Lupitas man och Görans Facebook-uppdateringar.

Bara 20 km kvar – piss in the sea efter vad de redan klarat av! Foto : Göran Sedvall

Och Lupita vet hur man gör coach nervös. Första sms:et är positivt. De senaste 5km har gått bra.

Nästa bit är dock tuff och Lupita hade grinat illa när hon passerade.

Sedan får jag ett sms som säger att hans står vid Ystad Strandbad och om de inte är där om tio min kommer de inte hinna. Jag som aldrig har bitit på naglarna börjar tugga frensetiskt på en tumnageln. Men kan sluta redan efter någon minut. För det plingar till igen och på displayen läser jag De dök upp nu!!!

Jag väntar en tjugo minuter till sen får jag veta att efter 31 timmar och 42 minuter passerar Lupita och Coyntha mållinjen! 18 minuter tillgodo på maxtiden.

SHE DID IT!

16 j*vla mil! 8 mil mer än du någonsin sprungit! Grattis min fina fina vän!