Jag vet ju egentligen bättre. Men ibland tar lusten överhand.

Så mina vader mår som de förtjänar efter onsdagens intervaller på bana.

De har antagit formen av möra stockar utan minsta studs. Det blir så av att springa 1) på bana, 2) längre än på länge och 3) i ett snabbare tempo en längre sträcka än på länge.

I dagarna tre har Pojkvännen och jag utforskat Lissabons olika parker till fots. Först två dagar gåendes där mina ömma vader antagligen bidragit till ömma öron på pojkvännen av allt mitt gnällande. Han var i alla fall snäll nog, eller bara tillräckligt trött på mig, för att göra ett försök till att mjuka upp dem med massage.

Han lyckades tillräckligt bra för att en tredje park skulle kunna utforskas löpandes idag. Det var ingen vidare studs i steget men fram tog jag mig.

Men träningsvärk i vaderna har jag gärna för varken bäcken eller nerv har protesterat mot banpasset. Framsteg! Jag har saknat att få springa mig trött. Banpasset var ett steg i rätt riktning mot att våga lägga till mer ansträngning i träningen utan att nerven går bananas.

2014-10-30 12.55.23 (576x1024)

Favoritparken Florestal de Monsanto – ”Lissabons gröna lunga”. En fantastisk pärla mitt i Lissabon.

2014-10-30 14.02.06 (606x1024)

Mountainbike-spår med hopp och hinder

2014-10-30 12.54.38 (1024x576)

Ett gigantiskt skogsområde med trail