När jag sprang medeldistans i mina tidiga tonår tyckte jag att 6 km en bra distansrunda.

Från huset i Oxie där jag växte upp till Käglinge rekreationsområde är det knappt 1 km. Jag sprang dit och sen ett varv runt golfbanan på drygt 2 km. Sen sprang jag hem, men fortsatte förbi huset, rundade fotbollsplanen och gick i mål i slutet på löparbanan. För sträckan till och från Käglinge är mer knapp än varvet runt golfbanan är drygt och jag skulle ju få ihop mina 6 km.

De gånger jag sprang två varv runt golfbanan Käglinge hade jag sprungit 8 km när jag gick i mål i början på löparbanan. Då var jag riktigt, riktigt duktig.

Ju äldre jag blev desto fler gånger byttes ett varv ut mot två. Men jag var aldrig upp på en mil. Och alltid samma runda. Till Käglinge, två varv, hem och springa i mål på löparbanan.

Min första mil sprang jag när jag var 21 år efter mitt tvååriga löpupphåll. Torups 10:a.

Att erövra milen är stort för varje löpare som vill utvecklas och springa längre, och lika häftigt var det för mig att ha genomfört en mil. Även om jag hade sprungit i tio år så var det något nytt och jag var så stolt. Att springa 10km är ju ofta en milstolpe (!) i en löpares utveckling.

Långsamt men säkert blev milen vardagsmat. 6 och 8 km var ju knappt värt att byta om för..

Sedan dess har det blivit många milar. Det har blivit flera snabba milar och ett par riktigt snabba milar. Det har blivit dubbla milar plus 1098m och tredubbla milar i Lidingö.

Men shit happens och de senaste 2½ åren har milen varit långt borta.

Efter månader av rehab och ihärdigt nötande på max 5-6 km för att skapa regelbundenhet och en stabil grund i löpningen börjar milen nära sig.

Även om jag har alla de andra milarna i bagaget så är det stort för mig – att återigen få erövra milen. En milstolpe på väg tillbaka till min älskade löpning.

webb-normal-272