Bolin creek karta

Västra delen av Carolina North Forest – den opålitliga delen med stigar som kors och tvärs utan märkning

För några dagar sen var jag vilse i tankarna kring vem jag är, vem jag tror jag borde vara kontra vem jag faktiskt vill vara, och vart jag är på väg.

Sedan jag kom hit till Carrboro har jag också ägnat mycket tid åt att vara vilse i skogen.

Carolina North Forest har två delar, en väster och en öster om järnvägen, där det finns uppmärkta slingor. Slingorna är fint utmärkta på karta. Inte så fint utmärkta på riktigt. De flesta slingor börjar lovande med en rund skylt i slingans färg med nummer på. Har man tur ser man nummer 1, 2 och kanske till och med 3. Sedan springer man på och njuter av den fina naturen samtidigt som man undrar om man sprungit rätt. Efter väldigt lång tid kanske det dyker upp en skylt med nummer 15. Där emellan har man passerat flera korsningar där någon har pilar i slingans färg som visar vart man ska. Men de flesta har ingen pil. Det blir till att gissa och hoppas på det bästa.

Jag har spenderat mest tid på den västra sidan. Den kommer jag automatiskt till efter en kvarts underbar löpning längs ett vattendrag kallat Bolin Creek.

Det myllrar av stigar och de första gångerna jag sprang där hade jag inte upptäckt kartan än. På vägen dit kan man dessutom välja den breda grusgången bredvid Bolin Creek eller så kan man skutta iväg på små stigar som inte är utmärkta någonstans men på ett eller annat sätt leder bort till slingorna som syns på kartan. Hur vackert det än är att springa längs Bolin Creek och lyssna på det porlande vattnet så vill jag ha miljöombyte. Det har ledde till att jag övergav den lättföljda gången till förmån för att utforska så många olika stigar som möjligt. För det mesta har jag varit mer vilse än vetat var jag är och vart stigen jag springer på leder.

Jag har sett det som mitt ”mission” att springa och vandra mig igenom alla stigar så att jag kan länka ihop dem och förstå hur och var de kopplas samman. Jag kommer misslyckas med det.

Jag förklarar faktiskt den östra sidan erövrad. Jag gjorde en insats i måndags var ute 3,5 timmars (varav 90 min löpning) på stigarna som finns där. De var lika dåligt uppmärkta men det var färre förbryllande korsande stigar att hålla reda på så jag klarade mig utan problem.

Västra sidan fortsätter att gäcka mig. Idag gjorde jag ett nytt försök efter att noga ha studerat kartan. Under två timmars vandring hade jag ingen aning om var jag var under en timme i mitten. Jag hade mest tur som i slutet ramlade ut på en stig jag kände igen och kunde vandra baklänges på slingan till jag kom tillbaka till Seawell School där jag ställt min cykel.

Min pojkvän påpekade att man väl egentligen inte är vilse förrän man gett upp hoppet om att hitta hem. Så extremt fel ute har jag inte varit då jag vet att skogen inte är tillräckligt stor för att jag aldrig ska hitta ut igen. Kanske har jag mest bara varit ute på omvägar. Det gäller bara att behålla lugnet och lita på att stigen leder någon vart där man sedan kan hitta tillbaka igen.

Detsamma gäller nog livet i allmänhet också.

 

USA 2015 - Trail sidoböj