DSC_1693 R

Drygt två månader har gått sedan trail-triathlonet Xterra Möns Klint. Precis efter målgång stod jag och kurade ihop mig under överdragsjackan och lät regnet skölja bort salt svett, lera och tårar från mina kinder.

Tårarna var till viss del glädjetårar för att jag var så lycklig över att jag hade genomfört loppet. Efter att jag 2012 fått problem med mitt bäcken och en nerv fick jag under ett par år framöver uppleva hur det är att inte kunna springa. Att inte våga träna alls på grund av smärta. Men framför allt att ha ont när jag satt, att ha ont när jag stod, att ha ont när jag gick, att ha ont för det mesta. Möns Klint kändes som en stor vinst och framgång för mig och allt det slit jag lagt ner för att kunna springa igen.

Tårarna rann också på grund av att jag på morgonen dagen före, precis innan jag åkte till Mön, hade lämnat min sambo på akuten med en tumör som trycker på ryggmärgen och ben som inte ville lyda. Det kändes väldigt konstigt och fel att lämna honom och åka till Danmark, men Andreas som visste hur mycket jag sett fram emot tävlingen sa att nu fick jag se till att springa för hans skull.

Och det gjorde jag. När benen var möra och jag var så trött så trött på att halka runt i leran, grät jag en liten skvätt över anledningen att Andreas inte var där och hejade innan jag gaskade upp mig och sprang sista varvet på löpningen. För Andreas skull. För att jag kunde.

Med flertalet tumörer i kotpelaren som trycker på ryggmärgen kan han inte röra benen. Tillfälligt förlamad. Behandling för att få tumörerna att krympa och återfå känseln och motoriken pågår. Under tiden formar vi en ny vardag med rullstol, ben som inte rör sig om inte händer hjälper till och tankar som ”Är jag tillräckligt stark för att få rullstolen uppför de två trappstegen från trottoaren så att vi kommer in i vårt hus?”

Mitt bland alla sjukhusbesök och nya vardagsbestyr springer jag, simmar och cyklar. Inget avancerat, bara rör på mig. Löprundorna nuförtiden är väldigt känslofyllda. Enorm tacksamhet övar att jag KAN springa blandar sig varje gång med tårar och sorg för Andreas situation och med hoppfullhet för att det kan bli bättre. För att han också ska kunna igen.

Min sambo som också är löpare och älskar ultra har det tusen resor värre just nu än vad jag hade när jag hade problem, men jag påminns om hur det var för mig när jag inte kunde springa som jag var van vid. Jag vet hur det smärtar.

Jag gick från att vinna tävlingar; springa snabbare än många av mina löparkompisar av det manliga könet; och vara så pass bra att jag kom 2:a i Broloppet och 8:a i Lidingöloppet, till att göra absolut ingenting för allt gjorde ont.

Under en tid var träningen väldigt viktig för mig. Väldigt, väldigt viktig. Självklart för att jag gillade att springa men också för att pressa mig hårdare för att uppnå resultat. Jag var inte alltid så lyhörd. Även om jag  hade ambitionen att vara lyhörd är det lätt att ryckas med i strävan att förbättras, speciellt som jag rörde (och rör mig) mig så mycket i löparvärlden och såg mina kompisar och ”konkurrenter” tävla och prestera och dessutom gillade uppmärksamheten och ”likesen” en bra lopp gav. Sedan jag började springa igen efter mina problem förväntar sig många i min omgivning liknande resultat som förr. Ibland också jag själv. Tänker att jag nog ändå är god för sub 35 min på milen om jag verkligen försöker. Visst hade det varit coolt!?
När de tankegångarna tar fart går det snabbt att glömma och börja köra över sig själv. Bli fartblind och hela tiden göra lite för mycket så att kroppen inte orkar med.

Men nu. Nu är det så lätt att skala av, sakta ner och skippa pass när kroppen inte tycker att det är en bra idé. En vunnen tävling är inte värd så mycket längre. Den egotrippen och bekräftelsen som nya PB och pallplaceringar ger drunknar i tacksamheten över att få och kunna springa. Röra på mig utan hinder.

En del händelser förändrar ens perspektiv och prioriteringar på djupet. Min egen skada la grunden för den syn jag har på min kropp, träning, hälsa och tävling idag, men efter min sambo blev sjuk så har den förankrats hårt.

Jag tar inte min kropp för givet. Istället är jag tacksam för varje upptåg den ställer upp på. Och när den tycker att det räcker, då lyssnar jag för den har säkerligen en anledning att tycka så. Jag blir inte längre sur på min ”klena kropp” när den inte vill som mitt huvud vill.

Det är så lätt att gnälla över små saker som egentligen, när det verkligen gäller, inte spelar så stor roll. Först när saker ställs på sin spets, har man vett att uppmärksamma det i livet som man faktiskt har. Det där med att känna tacksamhet. Så viktigt. Speciellt för de saker vi tar för givet att de finns där och fungerar.

Vad spelar det för roll om jag aldrig springer en mil under 40 igen? Vad spelar det för roll om jag skulle lufsa omkring långsammare än jag någonsin gjort?

Just nu KAN jag springa.

webb-HC-079

Foto: Mikael Björk