Pojkvännen skickar en bild på sin Garmin. 39km står det. Med avslutning i 3.50 fart. Så där en vanlig onsdag. Jag känner ett stygn av bitterhet trots att jag är glad att han har hittat formen.

Kollegan går med stela ben genom korridorerna. Hon har sprungit sin första halvmara och berättar hur ofantligt jobbigt det var men rösten är upprymd, leendet stort och gesterna levande. Jag gläds med henne för jag vet att hon slitit. Samtidigt gnager avundsjukan inom mig.

Vännens första rejäla cykelpass på träningsresan lämnade henne utslagen över ett bord där hon fick bli matad med glass för att komma tillbaka till de levande. Jag fnissar lite och säger att hon är galen. Önskar att jag också behövde bli matad med glass.

Ibland är det svårt att höra om omgivningens prestationer. För jag vet hur det är. Jag vet hur riktigt jävla grisjobbigt träning och tävling kan vara. Och hur riktigt jävla skönt det är när man känner att man gett allt. När huvudet är lika trött som kroppen för att det är hjärnan som har fått muskler, hjärta och lungor att uthärda och ta sig förbi sin tidigare gräns.

Jag har lärt mig uppskatta att bara vara. Men att vara kompletteras bäst med att göra. Jag saknar att få använda min kropp till extraordinära prestationer. Att höra och läsa om andras tuffa träningar och tävlingar påminner mig om att jag inte är där. Inte på länge. Det gör mig ledsen.

Och att det gör mig ledsen gör mig ännu mer ledsen. Ledsen för att det får mig att glömma alla steg framåt jag faktiskt tagit.

Nej, än kan jag inte springa intervall efter intervall, långpass eller tävla. Jag kan inte än njuta av den kombinationen av fysisk och mental utmattning som kommer av att kroppen, själen, hjärnan och hjärtat samarbetat när jag krigat mig fram i löparspåret. Men idag har jag sprungit försiktiga backar i skogen med Löparprojketet. För ett halv år sedan än satt, än stod och än låg jag och vred mig för den molande smärtan i bäckenet aldrig försvann.

Sätt upp mål. Sträva framåt. Längta efter utveckling. Men glöm aldrig vad du har åstadkommit.

Inspireras av andra. Men förblindas inte av andras prestationer så att du förringar dina egna.

Ofta när vi klagar över att vi inte kommer någonvart i träningen tror jag det handlar om att vi är så fokuserade på det stora målet av vi inte lägger märke till de små framsteg som faktiskt görs på vägen dit.

Uppmärksamma varje steg framåt istället för att förbanna kroppen för det den inte klarar av än. Kom ihåg var du en gång började. Det blir även den minsta framgången värd att fira.

DSC_0503 (551x980)

Firar efter vinst i Malmömilen  2012 på 37-någonting. Idag firar jag några kilometers försiktig löpning i skogen. För det är ett framsteg mot vad jag klarade av för ett år sedan!