Efter att ha hejat på de fantastiska längdskidåkarna i OS-staffeten sitter jag bakom ratten i bilen på väg till skogen.

I sätet bredvid sitter pojkvännen dressad i löparkläder. Foten som trycker ner gaspedalen är klädd i en turkos löparsko.

Men det är fel turkosa sko. Det är inte mina Brooks som sitter som en mjuk mockasin på foten när jag springer. Det är de gamla uttjänta DS-trainers som numera förpassats till promenadskor.

För när pojkvännen och kompisen sätter fart på benen ser jag deras ryggar försvinna snabbt framför mig på 15 km-slingan. Jag går några hundra meter på slingan och viker sedan av och traskar vidare på andra stigar. Håller mig nära parkeringen. Knäet tillåter gång utan smärta, ja egentligen utan problem alls, men i små, lagom doser.

Det är skönt att få komma ut i skogen och jag njuter av naturen, doften av våta löv och jord, tittar på de små sjöarna, fotograferar träd täckta i mossa i den mest härliga kulör och andas frisk luft. Men jag kan inte låtsas som om jag inte hade njutit mer om mina Brooks suttit på fötterna och jag hade fått göra pojkvännen sällskap på en löprunda.

Jag håller god min, gör mina rehabövningar, känner att knäet blir mer stabilt och vet att jag snart får springa igen – men innerst inne smärtar det   ändå. Jag tycker att jag haft min beskärda del av ont de senaste åren. När är det min tur?

IMG_20140216_144203 (800x600) Fel blåa skor. Snart kanske mina Brooks får komma på?

IMG_20140216_143001 (600x800)IMG_20140216_143118 (600x800)