Jag är uppvuxen i en familj där fysisk aktivitet alltid uppmuntrats och jag har provat på många idrotter i mina dagar. Eftersom min pappa var fotbollsfrälst var självklart fotboll en stor del och både jag och min syster spelade. Men medan min syster fortfarande spelar 22 år senare så hittade jag löpningen i 12 årsåldern.

Min syster förstod inte grejen med löpning  och tyckte jag var konstig som ville börja på friidrott istället för fotboll. Bara springa liksom, vad ska det vara kul för? I fotboll springer man också ganska mycket, men bollen ger springandet ett syfte.

Dessutom måste jag ju tänka på pappa, menade hon. Pappa är vår största supporter och tittade på alla våra matcher. När jag började springa tittade han givetvis på alla lopp jag sprang också, oavsett om de var i Malmö, Blekinge eller t o m Stockholm. Men medan Helenas matcher tog 90 minuter tog mina 800m- och 1500m lopp endast aldrig mer än 5 minuter. ”Ska pappa behöva åka långt för fjuttiga 5 minuter, det är ju inte lönt. När jag spelar match får han ju valuta för pengarna”, sa syrran.

Med tiden har jag utökat distansen och ett lopp kan ta knappt 40 minuter eller drygt 80 minuter. Mer valuta, men även om pappa sätter en ära i studera bansträckningen för att lyckas se mig flest gånger möjligt under ett lopp, så går det inte att bortse från att jag startar, är iväg ganska länge, kommer tillbaka och går i mål. Han får stå och filura för sig själv en hel del ändå.

Kanske är det så att jag skulle ge mig på ultralöpning. Och då i form av ultralöpning runt, runt på en bana i 12 timmar. Snacka om valuta för pengarna för pappa!

För nog fick jag valuta förra helgen. Adept Lupita sprang Personliga rekordens tävling i Växjö för andra gången. 12hs löpning på en 240 meter lång bana. Ett yogapass på 40 minuter fick jag in för egen del, annars var jag på tå i 12h för att supporta Lupita mot just personligt rekord.

Jag har redan skrivit om ultralopp ur en supporters synvinkel, så istället bad jag Lupita skriva om sin upplevelse av att springa 12 timmar. Runt, runt, runt, runt. Här kommer den:

Kan du tänka dig att springa runt, runt på en 240 meters inomhuslöparbana i 12 timmar? Det har jag precis gjort för andra gången. 85 519 meter kom jag eller 8,5 mil.

Ja, det var det jag ägnade luciakvällen och natten åt. Jag ser hur du skakar på huvudet, och du är inte ensam. Men jag hoppas du orkar höra lite mera.

Min ultraresa började lite försiktigt med Tjejmarathon 2012 som var 53 km. Sommaren 2013 kom jag på att jag ville träna mera målinriktat mot ultramarathonlopp och sökte upp Sara Ivarsson. Jag var tilltalad av hennes inställning till löpning och inriktning mot yoga. Jag hade tränat under våren med henne i Löparprojektet Skånes backträningspass i Bokskogen, Torup.

Vilken lyckträff det kom att bli. Bättre coach hade jag inte kunnat hitta. Vi har lagt upp mål och träning tillsammans och Sara har avstyrt alla mina försök att rusa iväg och springa på alla möjliga och omöjliga lopp. Hon har pressat mig och hon har tvingat mig att vila. Hon har peppat mig och hon har tittat strängt på mig i lagom doser.

Förra året sprang jag också 12-timmars i Växjö på luciahelgen. Då var mitt mål 8 mil och jag klarade det precis. I år skulle jag springa loppet igen med målet att komma i vart fall längre. Gärna upp emot 9-10 mil.

Träningen på vägen dit har varit rolig och tidskrävande. Jag har tränat på tidiga morgnar och sena kvällar. Grannarna i kvarteret där jag bor har nog undrat ibland. Flera av de långa träningspass som skulle bygga upp mig fick jag ställa in eller justera till kortare pass, mest beroende på att jag inte fick ihop tiden till det. Drygt två veckor före loppet blev jag dessutom förkyld med sårig hals, huvudvärk och lite feber. Det tog mer än en vecka innan förkylningen hade gett sig. Det kändes sådär. Inte precis en optimal uppladdning.

Vi fick tänka om! Nu blev målet att i alla fall springa längre än förra årets 8 mil.

Starten skulle gå 18.00 på kvällen och jag skulle springa till 06.00 på morgonen. Vi tog tåget till Växjö och på perrongen mötte vi några andra löpare från Lund som vi tog följe med till Telekonsult Arena där loppet skulle gå. Jag var nervös. Löjligt egentligen, men jag hade rikligt med fjärilar i magen.

I väskan hade jag packat ned mat, chiafrön, resorb, dextrosol, High 5-sportdryck som jag had etänkt skulle hålla mig igång 12 timmar. Ett liggunderlag och en sovsäck hade också fått hänga med, förutom det vanliga musik, sporttejp, vaselin och ombyten.

Tiden gick fort fram till start. Jag tejpade mina fötter noggrant, vaselinade dem och ned i skorna. I år sprang jag med långa tights. Jag åt en påse med mat och sedan var det dags. Sara skulle se till att jag höll en bra (lagom) fart och att jag åt och drack tillräckligt.

2014-12-13 17.58.47 (576x1024)

Dags för start – med fjärilar i magen

2014-12-13 17.59.58 (1024x576)

3 – 2 – 1 – kör!

Åh, så bra det gick. Vi var ganska många som fick trängas i början. När vi som skulle springa 12-timmars startade hade de som sprang 24-timmars hållit på i 6 timmar redan. Johnny Hällneby sprang förbi, sedan var det en löpare som liksom flöt förbi hela tiden – Elov Olsson. Min kropp kändes lätt och mina fötter gled fram. Men det var varmt, jag svettades ymnigt och tänkte att jag måste se till att få i mig lite vätska.

Sara markerade att jag skulle dämpa farten flera gånger innan jag verkligen gjorde det. Det är svårt att slå av på takten när man liksom har flyt. Men snart nog behövde jag inte bekymra mig för det. Efter ett par timmar när jag nått över en halvmara började jag må illa. Det kändes som om jag skulle kräkas. Jag blev stressad för jag var ju var tvungen att få i mig vätska och mat. Sara kom med lite mat, det kunde jag inte äta alls. Jag mådde ännu mer illa bara jag såg mina matpåsar. Vi bytte sportdrycken mot Resorb och dextrosol. Illamående sjönk undan och ersattes av trötthet. Klockan var strax över 23 och jag hade gärna lagt mig för att sova. 

- Det är bara att springa på, manade Sara, snart är du inte trött längre.

Hehe, tänkte jag, lätt för dig att säga!

Lite över midnatt när halva loppet var passerat var jag inte trött längre. Nu var jag inne i andra andningen. Vi bestämde att jag skulle springa 10 varv och sedan gå 1 varv då jag kunde dricka och äta. Jag var inne i runners flow, tiden upphörde, Elov susande förbi, Johhny hade lagt sig att vila och jag bara sprang.

2014-12-14 00.14.57 (1024x576)

Strax efter midnatt. Tröttheten försvann och Lupita sprang så fort att hon blev suddig på bild

Jag försökte hålla räkningen på varven men jag räknade hela tiden fel på ett par varv, iallafall enligt Saras varvräkning. Jag visste ju inte då att hon hela tiden lät mig springa 12-13 varv istället för 10.

Du plockar placeringar, viskade hon när jag passerade eller hon kom med mer att dricka. Men det kändes inte så viktigt för jag var bara i nuet. Någon gång där på sentimmarna började jag unna mig Cola. Oj så gott. Utan att jag riktigt hade hängt med kom Sara upp bredvid mig och sa att denna gång är det inte 10 varv som gäller utan 13 varv till för då har du passerat förra årets resultat.

Ok, 13 varv kändes mycket men jag bet ihop. 9, 10, 11 varv. Sara var vid min sida, peppade och pushade. Och jag var trött. När jag hade sprungit det 13 varvet tänkte jag: japp nu är jag klar, det spelar ingen roll att klocka bara är tjugo över fem och jag faktiskt hade hela 40 minuter kvar att springa. Det räckte där.

Men det tyckte inte Sara.

- Kom igen, nu tar vi 10 varv till, sa Sara.

- Nej, skrattade jag först, innan jag förstod att hon menade allvar. 

- Du har inte anmält dig till en 8 mils tävling, du har anmält dig till en 12-timmarstävling så då får du minsann ta och springa 12 timmar , sa hon hårt.

Därpå följde 20 minuter då jag gjorde allt för att komma undan Saras uppfordrande blick. Eftersom hon också emellanåt envisades med att springa bredvid mig var det ju hopplöst svårt att komma undan.

- Haha jag ser dig, försök inte komma undan, skrattade Zingo Andersson när jag trodde jag var utom synhåll.

Suck. Jag fick kapitulera och då kom krafterma tillbaka. Jag orkade ju springa och kunde till och med öka farten rejält den sista biten.

När vår slutsignal smällde av och vi skulle stanna precis där vi var på banan för att vänta på tävlingsledarens mätning kom Sara springande till mig. När hon kramade om mig och grattade mig kände jag att jag grät.

Lycka.

Jag hade gjort det igen. Nått mitt mål och dessutom var jag inte längre bland de allra sista på startbanan utan 5:a av damerna och 15:e plats totalt.

2014-12-14 06.05.58 (576x1024)

I did it!

Hemma med legs up the wall konstaterar jag stillsamt att detta var mitt tionde ultramarathon. Och det där som Sara och jag alltid upprepar: skynda långsamt, ta baby steps – kanske är en sanning med modifikation eftersom detta hade känts helt osannolikt för 1,5 år sedan och utan Saras guidning. <3