DSC01695 (1280x851)

Jag har ingen plan.

Trots att jag skrev att det börjar likna regelbunden träning så är det helt och hållet kroppen och min nerv som bestämer vad som kan genomföras. När, hur ofta, vad och i vilken ansträngningsgrad.

Tycker kroppen det går bra med regelbunden träning så är jag tacksam. Tycker den att det blir för mycket, att det går för fort i svängarna, så stannar jag upp och låter den komma på banan igen.

Hela tiden har jag en konversation med kroppen. En tvåvägskommunikation. Jag stärker och boostar den med positiva tankar och vänliga ord. Den berättar för mig hur den mår och vad den är villig att göra. Jag lyssnar och styr min aktivitet efter vad kroppens behov är. Vila, träning? Den vet bäst.

Igår höll jag som vanligt lördagspass för Löparprojektet. Fullt fokus på coachning med det blev ändå lite löpning för min del.

Idag hade jag siktet så smått inställt på ett pass med Stigarna. Mikael, som är Stigarna personifierad, hade planerat ett dubbelt pass med först 45 min skönt ”stigglid” och sedan ytterligare 45 min ännu skönare ”stigglid” med fartleksinslag. Eftersom det var vätskestopp på Friluftsgården i mitten så kunde jag hoppa på andra halvan.

Jag var vaksam eftersom jag sprungit igår, men benen svarande bra. Jag tog det lugnt och fokuserade mest på att hålla tekniken under fartökningarna, och att hålla mig på fötterna när det blev obanat. Emellanåt, när Mikael skickade ut gruppen på små egna rundor, så tog jag extra vila medan övriga spred sig i skogen som små myror på vift.

På nerjoggen på väg tillbaka Friluftsgården meddelade min nerv att det räckte. Det hade varit så lätt att fortsätta. Det rörde sig om en kilometer. I  mitt huvud är det ju ingenting. Men det är i sådana här tillfällen det är avgörande att stänga av vad huvudet säger och lyssna på kroppen.

Och inte bara lyssna utan också verkligen ta in vad kroppen berättar och agera därefter.

Att inte springa den sista biten innebär att min nerv bara ger sig tillkänna som en varning och lugnar ner sig direkt när jag stannar upp, istället för att den blir allt grinigare så att jag får dras med den ett bra tag framöver.

Så jag promenerade.

Kroppen och själen vet vad som är bra för den. Tyvärr är vi så upptagna med att styras av hjärnans begär, vilja och påhitt att vi ignorerar kroppens egen visdom.

Jag har lärt mig, den hårda vägen, att bromsa när kroppen säger ifrån för då kommer den även tillåta mig gasa och nå nya höjder.

Låter du din vilja och hjärna ta över? Eller har du en konversation med kroppen där du låter den komma till tals, lyssnar, tar in och agerar därefter?