Jag tror inte att jag en endaste liten gång lyckats cykla mountainbike utan att addera minst ett nytt blåmärke, bula eller sår på kroppen. Då och då kompletterat med ett stukat självförtroende.

Igår var det dock först gången som armen får vittna om mina något bristande mountainbikekunskaper och reptilhjärnan makt.

Mtb

Jag stiftade nära bekantskap med ett taggigt träd och ser numera ut som jag gjort en katt väldigt upprörd.

Det är en och en halv vecka kvar till Xterra Möns Klint – trail-triathlonet som jag ska köra och som innebär 30 km på mountainbiken.

Efter en sommar med väldigt bra träning överlag och där både simningen, löpningen och cyklingen känts allt bättre , och framförallt mer bekvämt, har de senaste tre veckorna varit lite si så. Livet kom emellan och eftersom livet alltid är viktigare än en tävling så har speciellt cyklingen blivit bortprioriterad.

Det märktes när jag och Charlotta cyklade vid brofästet idag. Sommarens små vinster i det mentala spelet när det gäller att våga nedförsbackar, rötter, stenar och knepiga partier hade gått och gömt sig. För det är det som ställer till det för mig. Att jag inte vågar. Att jag inte släpper på. Jag är försiktig och vill känna mig trygg. Ibland så försiktig att det är det som är orsaken till att jag trillar eller slår mig.

Ju mer jag cyklar desto jag märker att jag klarar av. Då vågar jag mer och klarar av ännu mer. Som en sån där mysig självförtroendeboostande snöbollseffekt. Undan för undan tystar jag reptilhjärnan som bara ser fara.

När det blir länge mellan cykelpassen så straffar det sig. Reptilhjärnan blir högljudd på nytt och gör det väldigt svårt  att inte lyssna på den, vilket leder till att jag spänner jag mig och gör dumma saker på cykeln. Och reptilhjärnan får mer vatten på sin redan välsnurrande kvarn.

Igår tog det ett bra tag innan Charlotta fick ner mig för vissa backar. På två lyckades hon inte alls. Reptilhjärnans direkta respons på backarna är fara och reagerar den instinktivt med en stressreaktion i kroppen. Det blir spända muskler, bultande hjärta, tunnelseende och en programmering till att leta efter ännu mer fara att fly från eller slåss mot. Jag ser varje minsta backe eller sten som enorm och potentiellt livsfarlig. I

Det som är bra är att det finns möjlighet att trumfa reptilhjärnans reaktion. Medan reptilhjärnan är instinktiv och primal så finns en tänkande, analyserande del av hjärnan. En del av hjärnan som kan säga ”Vänta nu lite här, den där backen är varken brant eller full av rötter och stenar. Du vet rent tekniskt hur du ska göra för att cykla ner för denna backe, det är varken svårt eller läskigt. Du är orealistiskt rädd, sluta tramsa och bara cykla”.

Det kan krävas lite arbete och träning för att få denna mer analytiskt utvecklade del av hjärnan att göra sin insats. Jag hittar bättre samarbete med den delen av hjärnan när jag kommer ihåg att andas lugnt. I går räckte räckte ett djupt andetag med långsam utandning för att jag skulle ta mig ner för backen som jag tog cykeln och sprang nedför första varvet.

Det där enda andetaget gjorde mina armar aktiva och följsamma istället för krampaktigt ryckande.

Det där enda andetaget gjorde att jag kände att jag hade kontrollen.

Det där enda andetaget gjorde att fler djupa andetag följde och den samlade stressen i kroppen jag byggt upp släppte.

Det där enda andetaget gjorde att jag klarade av utmaningen och fick snurr på de mysiga snöbollseffekten istället för att vara låst och snurra runt på reptilhjärnans kvarn.

När jag sedan tittar tillbaka på den backen så kan jag inte se varför jag var rädd för den. För ofta är det så reptilhjärnan fungerar. Den är orationell och bara reagerar blixtsnabbt på vad som kan vara eventuell fara. Den behöver någon som kan sätta munkavel på den och ta över spakarna. För det krävs en bra mental strategi och via yogan har andningen kommit att bli min strategi.

Snart dags för 30 km mountainbike på Xterra. Pirrig och förväntansfull, men inte nervös. Så länge jag har med mig mitt lugna andetag kommer allt ordna sig.